Henning - ett liv - en historia
Vid farstutrappan står skärgårdsgossen från Björkö. Henning Danielsson. Gästen välkomnades med ett fast handslag och ett glatt leende. Detta blev inledningen på ett samtal, som skulle innefatta 94 år.
En afton. Henning i musikalisk stämningsro.
Foto:
- Jag köpte den gamla affären av Konsum 1966, skrattar Henning
Vi satte oss ner i finrummet. Väggarna pryddes med allehanda landskapsbilder och fotografisamlingen på familjen hade sporadiskt strötts ut där plats fanns tillgänglig. Katten Mia, hade som enda åhörare tagit plats i den ockragula öronlappsfåtöljen. Födelsedagsbarnet lade varsamt händerna i knät och väntade. Gästen fick några minuter till godo. Var skulle man börja? 94 år skulle komprimeras på drygt en timme. Tystnaden ledde till skratt och därefter var diskussionen igång. Och den tog sin början 1927.
- Jag arbetade som bondräng på Grundemar i Loftahammar. Utöver mat och husrum var lönen var 25 kronor i månaden. Slå hö och potatisplockning tillhörde några av de många sysslorna.
Henning stannade upp i sina funderingar, blickade ut genom fönstret. Han log åt minnena och fortsatte med ett leende:
- Det bästa jag visste var att rida gårdens hästar. Jag fick egentligen inte, men det gjorde man i alla fall. Och en gång blev jag beskylld för att ha ridit så snabbt att hästen tappade skorna.
Frågan är om en kustmänniska någon gång mister ränderna. Troligen inte. Hav och båtliv lockade åtminstone Henning. Första gången han arbetade som fiskardräng var för Helmer Andersson på Bjursund.
- Det var vanligt att man arbetade i ett två-mansteam, men det var ett slitsamt arbete och efter ett par år inom den nischen hoppade jag på skutan Norden, som färdades kuststräckan Västervik- Stockholm. Jag var då en ung man iförd rollen som kockjungman. Det var först som 19-åring jag stadgade mig i Västervik och i stort sett har jag sedan dess arbetat som byggnadssnickare, vilket fortgick fram till min pension.
- Men det var ju länge sedan man gick i pension, inflikar Henning med glimten i ögat.
- Ja, och sen var det ju detta med Andra Världskriget. Första gången jag blev inkallad var 1940 och då stod jag högvakten på Skeppsholmen.
- Det jag däremot kommer ihåg bäst under krigstiden var en misslyckad militärövning på Stedtholmen i Loftahammars skärgård. Vi var en tapper grupp flottister som enligt övningen skulle bli anfallna. Vår uppgift var att lägga oss på en säker plats och vår flaggkorpral hade huvudansvaret. Han var i det civila tandläkare och det var tur att han återgick till det yrket. Övningen avbröts abrupt eftersom vi i själva verket låg i perfekt skottlinje, till våra fienders gunst!
Henning rynkar de något buskiga ögonbrynen. Drar handen genom det vita håret. Kunskapens ålder har numera gett ansiktet ett eget karaktärsdrag. Han ser nöjd ut där han sitter. Återigen registrerar näthinnan något utanför fönstret. Gästen blickar åt samma håll. Vad man ser är en golfbana täckt med snö.
- På min tid var det inget sportområde utan en äng med betande kor. Ja, herregud ju äldre man blir desto mindre tid har man på sig att glömma, påpekar Henning Danielsson.
Så jobbar vi med nyheter