Heléne har många järn i elden

Heléne Nilsson bor precis intill en träddunge. På en gren högt uppe sitter en kråka och putsar fjädrarna. Löven är fortfarande späda, ljust gröna, och runt det röda huset löper en gärdsgård. I rabatten ligger en färgglad vattenpistol. En slank, vacker katt med borstig svans kommer fram och hälsar.
- Hej, säger Heléne. Kom in.

Inne i huset finns ett stort, luftigt vardagsrum med spröjsade fönster. En del av inredningen känns igen från Bohaget.
- Jag tycker om färg och form. Det är inte bara sakerna, utan själva känslan ...
Hon beskriver sig som en kombination av en känslomänniska och en tänkare. Och social - framför allt social.
- Det märker jag när jag står i butiken. Då är det möten med människor hela tiden, säger hon. Jag älskar möten. Och det är ju det försäljning handlar om, att skapa en relation så att kunden blir nöjd och kommer tillbaka.

Det där tog lång tid att upptäcka. Inte att hon är en social person, men att försäljning egentligen handlar om relationer. När hon skulle välja yrke efter gymnasiet och en syo-konsulent nämnde att hon skulle passa som försäljare, då slog hon ifrån sig och ville inte alls.
- Jag hade en bild av att en försäljare är en sån som springer efter folk och ska få dem att köpa saker. Sån ville jag inte alls vara.
I stället träffade hon Lasse. Hans pappa hade grundat Svelani och Heléne kom in i företaget och affärsvärlden. Lasse spelade tennis och fick ett stipendium för studier i USA, Heléne valde bort universitetsstudier i Lund och åkte över Atlanten i stället. Där skötte hon en avdelning av Svelani, som sålde italiensk tenniskonfektion. Reste mycket, stod på mässor och hade flera säljare under sig som arbetade på provision.

- Jag fick möjligheten och jag tog den, för jag tänkte att läsa kan jag alltid göra sen. Jag uppskattar öppenheten i USA. Den förstärkte min sociala och utåtriktade sida. Och den här "allt är möjligt"-mentaliteten, den är mycket Heléne.
De blev kvar i USA i fyra år, hon och Lasse.
- I början gick det bra. Dollarn var uppe i över tio kronor när vi kom, men gick ner till sex kronor medan vi var där. Det gjorde att vår produkter blev för dyra. Vi måste ju höja priserna för att det skulle gå runt.

De packade ihop och åkte hem till Västervik, gifte sig och skaffade barn.
- På rad, säger Heléne.
Jag hajar till och räknar efter. Vänta lite nu, säger jag, det där måste ha gått ganska fort. Och du var inte så gammal?
- Nej, säger hon och tittar lite under luggen. Jag var 30 när den yngste kom. Jag är väldigt fokuserad - när jag gör en sak så gör jag det ordentligt.
Så var det mycket barn-och-hem i några år. Emellanåt var hon tillbaka på jobbet på Svelani, innan företaget gick i konkurs i slutet av 90-talet. Då tappade hon fotfästet.
- Jag jobbade mycket, hade hem och barn och tillgodosåg inte mina egna behov. Jag hade inte tänkt på att kropp och själ hänger ihop, att det egentligen var själen jag hade ont i när min kropp värkte. Jag tänkte att "jaha, jag har ont i huvudet, vad konstigt".

Efter ett år var hon med och startade ett nytt företag, men det höll inte att börja jobba. Det var för tidigt, helt enkelt. Det går inte att leva på andras förväntningar; man orkar inte om man hela tiden ger mer än man får, förklarar hon.
- Jag är väldigt envis också, säger Heléne. Jag kämpar in i det längsta och det är förödande om man kämpar åt fel håll. Efter det behövde jag verkligen tid att läka. Jag fick jättebra hjälp och stöd av mina vänner - och min familj, förstås.

Familjen, barnen, gör henne glad. Och Lasse, som finns med överallt.
- Lasse och jag trivs bra ihop, säger hon.Vi samarbetar bra, stöttar och kompletterar varandra. Vi växeldrar, så att när den ene är sjuk eller nere tar den andre på sig en starkare roll. Vi kan varandra efter så många år.
Lite eftertänksamt säger hon att livet går i vågor. Hon gör en böljande rörelse med armen. Perioderna är klart avgränsade, ändå finns det något slags övergång. Det är erfarenheterna från föregående period - våg eller vågdal - som hon tar med sig in i nästa.
- Jag har lätt för att hitta nya lösningar, säger Heléne.
Vissa människor återkommer till vissa ord, oftast utan att de själva tänker på det. Helénes ord är "härligt".

Heléne har många järn i elden

Heléne Nilsson jobbar mycket. Sedan drygt ett år driver hon butiken Bohaget i Västervik, och nu ligger hon och maken Lasse i startgroparna för att slå upp portarna för den nya verksamheten på Idö.- Men det funkar, säger hon. Jag jobbar ju med det jag tycker om.

Heléne Nilsson jobbar mycket. Sedan drygt ett år driver hon butiken Bohaget i Västervik, och nu ligger hon och maken Lasse i startgroparna för att slå upp portarna för den nya verksamheten på Idö.
- Men det funkar, säger hon. Jag jobbar ju med det jag tycker om.