Starten på det nya jobbet blev inte riktigt som tänkt. Verkligheten gjorde ett sällsynt brutalt intrång i vardagen och grusade alla planer på en lugn och stillsam indroduktion. Men sånt händer oss, förfärliga människor, som kallas för journalister hela tiden. Vi är vana vid tvära kast. Det är vår livsluft. Tack och lov. Prisa herren.
Så det var bara att knyta upp slipsen och hänga in den i garderoben igen, leta fram pannlampan och återvända ner i gruvans djupa mörker.
Nu börjar vi ana ljuset i tunneln - hur länge det nu varar. Under tiden i gruvan har jag i alla fall haft några små funderingar som nu delges den bästa av läsekretsar.
Jag undrar om ni har tänkt på hur folk hälsar på varandra här i Västervik? Nästan alla man möter på stan säger Hallå! Inte goddag, hej eller tjenare, möjligen kan man höra någon säga tjaba. Och då vet man att han eller hon nyligen varit ute i stora världen, bortom tryggheten vid Hermanstorp, ett tag.
Under ganska många år bodde jag i hjärtat av sjuhelvetesbygden vid Viskans strand. I knallarnas huvudstad sa nästan alla hej - inte tjenare eller goddag. Det spelade ingen roll om man mötte en halvfull murvel på Allégatan, en snobbig kalsongbaron på Grand hotell eller en snål knapphandlare på Ryavallens ståplatsläkare: Alla sa hej!
Det här har jag naturligtvis inte upptäckt helt själv. Det är en annan person i min absoluta närhet som gjort mig uppmärksam på detta språkliga fenomen. Hon har aldrig jumpat på Gamlebyvikens is eller bestigit Kattkullebergets klippväggar. Men likt förbannat har hon rätt. Även om det känns både lite konstigt och en smula ovant. Det måste vi motvilligt erkänna. Fakta talar dock sitt tydliga språk. Ni kan kolla. Gå ut, plocka bort öronlapparna och lyft på mössan, så får ni höra:
- Hallå, hallå, hallå!
Men den stora frågan är: Varför hallå här och hej därborta i Västra Götaland?
Det har vi inget bra svar på - inget alls om vi ska vara helt uppriktiga. Det har kanske något med kynne, dialekt eller historia att göra. Eller något annat, som vi inte heller begriper. Det finns säkert någon vis man eller kvinna som har doktorerat på så´nt och kan ge oss en lärd förklaring.
Egentligen passar väl hallå bättre som nödrop än som hälsningsfras. När man gått vilse i kantarellskogen och behöver HJÄLP!!! Hur det låter på hjortronmyrarna i Sjuhärad vet jag inte. Det var inte mina marker under den tiden jag levde där för snart en evighet sedan. Men bland Kallsteniustallarna runt Västervik är jag mer hemma. Här - bland de myller av människor som irrar omkring i skogen under svampsäsongen och hoar och hallåar - har jag hört en del.
- Hoho, hallå - var är du?, ekar det mellan bergen när oroliga makar försöker få kontakt.
Självklart finns det varianter på dessa lockrop också. Hoho är nog mest frekvent ute i "markerna" som Nils Linnman lärde oss att säga i televisionens barndom.
Hujhuj har vi väl hört någon skalla över nejden. Hauhau, mer sällan. Det är snudd på exklusivt skulle jag vilja påstå. Det påminner mig starkt om min barndom - om en låt av Louis Armstrong, som jag inte minns namnet på. Däremot minns jag en gammal stenkaka som min jazzfrälsta pappa spelade och som jag och mina syskon genomled då och då under vår uppväxt. Hauhau.
Hej och hallå - välj själv.