Har hunnit med det mesta

- Det här är nästan som på gården där jag tillbringade min barndoms somrar hos mormor på Vikbolandet, säger Åke. Jag visste inget roligare än att jobba med jord och djur och jag hjälpte till med allt jag kunde hos grannbonden. När jag var åtta år och hade hjälpt till en hel sommar blev jag uppkallad till bonden och han gav mig en hel 50-lapp i lön. Jag minns att jag blev helt förundrad hur man kunde få betalt för något som var så roligt.När Åke tagit realexamen i Norrköping, där familjen bodde, ville han och en kompis gå till sjöss. Men föräldrarna tyckte han var för ung, bara 16 år, och sa ifrån. Han arbetade istället två år som brevbärarbiträde i Norrköping. När Åke fyllt 18 år var det dags att förverkliga sjömansdrömmarna. - När jag reste till Stockholm för att söka jobb på sjön minns jag att jag hade svårt att hitta hotellrum för natten. Till slut övernattade jag i en järnvägsvagn. Som tur var vaknade jag innan tåget körde iväg och hann i tid till anställningsintervjun. Första provresan gick till USA:s västkust. Hemkommen från den började han sin utbildning till maskinbefäl. Det blev ett år på ett elevfartyg tillsammans med 70 andra grabbar, där praktik och teori varvades. - Jag tror inte man kan ha det mycket roligare och bättre än vi hade det där, säger Åke, och ler åt minnena som dyker upp. Efter avklarad examen tog han hyra på ett fartyg som fraktade kolpulver från Baltimore i USA till Hamburg. Det blev några ganska hårda men lärorika resor över Atlanten. Vid ett besök i hamn kom ett telegram att Åke blivit antagen till sjöbefälsutbildning, men han vantrivdes på skolan så det blev en kort sejour. Då hade militärmakten fått veta att han gått i land och han fick göra 15 månaders militärtjänst på en minsvepare i Karlskrona. - Under den tiden hade jag träffat en tjej, vi gifte oss och fick vårt första barn. Då var det slut med sjömanslivet och jag började som tekniker på värmeverket i Stenungsund. Efter några år fick jag och en kompis höra talas om något som hette kärnkraft och som vi tyckte lät spännande. Åke sökte till kärnkraftsverket i Oskarshamn, som var under uppbyggnad, och fick vara med i processen från första början. Han kallades stationstekniker och hade 25 arbetskamrater, i dag arbetar cirka 1000 personer på OKG. - Jag trivdes mycket bra med arbetet och fick så småningom ansvar för att säkerställa att arbeten som utomstående grupper kom för att utföra skulle ske på ett säkert sätt, både för dem och anläggningen. I samband med ett sådant arbete hände en dödsolycka som jag, och två andra, ansågs ansvariga för. Jag dömdes i tingsrätten som "vållande till annans död", men friades senare i hovrätten. Trots att jag blev rentvådd så fick jag aldrig tillbaka den rätta arbetsglädjen efter den händelsen och valde att ta förtida pension vid 61 år.Att han ville göra något mer efter pensioneringen var han ganska säker på. Efter en del inblickar i hur det är att vara familjehem till ungdomar med problem kände han att det var något som passade honom. Att den verksamheten kom att bedrivas på Solhöjden i Västervik var en slump.- Jag hade tagit en sväng in till Västervik för att titta på båtar och fick se en kvinna sitta ensam på en bänk. Jag kände direkt att det var något särskilt med henne och frågade om jag fick slå mig ner, och hon svarade ja. Och här sitter jag nu i Kerstins hus och tycker att jag dragit en riktig vinstlott i livet, skrattar Åke, och det finns ingen anledning att tvivla på hans ord. Att ta sig an ungdomar som behöver ett tryggt hem har för Åke och Kerstin blivit ett sätt att göra en insats i praktiken istället för att bara förskräckas över ungdomar som det går snett för. - Jag trivs med att ha en roll både som förälder och kompis, säger Åke. Och det verkar vara något typiskt för Åke Rundqvist, att han funnit trivseln och glädjen i alla de olika arbetsuppgifter han haft i livet, antingen det gällt att bärga hö som åttaåring, arbeta i maskinrummet i ett fartyg i storm över Atlanten, sköta driften av ett kärnkraftverk eller som nu, vara stöd för ungdomar som behöver trygghet.