I augusti gick flyttlasset till Västervik. Då kom Guna Uppgård från Borlänge och blev ny kårledare för Frälsningsarmén i Västervik. Här är hon den enda anställde, allt annat arbete sker på frivillig väg av de 30-talet medlemmarna och andra vänner till Frälsningsarmén. Kårmedlemmarna är till stor del äldre, i Västervik finns ingen ungdomsverksamhet just nu.
– Man kan ju undra om det är någon idé att predika för bara fem-tio personer ibland. För mig är det det. Min uppgift är viktig, oavsett om jag predikar för fem personer eller för 50.
Med sina 36 år är Guna Uppgård förhållandevis ung inom kåren. Som 15-åring anslöt hon sig till Frälsningsarmén. Efter tre år blev hon ungdomsledare, då bodde hon fortfarande i sitt hemland Lettland. Där förbjöds Frälsningsarmén av nazisterna under andra världskriget och blev inte tillåten igen förrän 1990.
När verksamheten återupptogs i november 1990 kom medlemmar från Frälsningsarmén i Sverige och tog upp arbetet i Lettland.
– 1993 var vi ett gäng som gick med. Vi träffade svenska ledare då. Jag är uppväxt i ett kristet hem med kristna värderingar och traditioner, min mamma är aktiv i lutherska kyrkan i Lettland idag.
– Min personliga tro, den fick jag inom Frälsningsarmén.
Hon har en stark Gudstro. Hon tror också att många fler har en tro men som de inte släpper fram.
– Det är gott ändå att många kommer till kyrkorna i advent och jul. Jag tror att många behöver lugnet i kyrkorummet.
– I min värld är vi människor skapade av Gud och därför har vi inom oss en längtan efter den gemenskapen med Gud. Idag dämpas detta med saker, man köper sig fri i stället för att bejaka sin längtan och sitt behov av inre frid.
Läs mer i papperstidningen.