I mitten av 1970-talet pluggade jag i Göteborg. Jag funderade starkt på att satsa på reklambranschen. Men efter ett års studier, på något som kallades för högre specialkurs i marknadsföring, kom jag på andra tankar. Det fanns en rad skäl till det.
Först och främst är väl kanske det att jag fick lära mig en massa fula knep för att få folk att köpa saker som de varken ville ha eller behövde. Det var det som hela utbildningen egentligen gick ut på, även om det var lätt kamouflerat, som ekonomisk psykologi och sociologi. Det kändes inte helt okey, för att uttrycka sig milt.
En i dag, välkänd och omstridd journalist, som gick en parallellutbildning på samma skola något år efter eller före mig, har berättat i en intervju om hur en av lärarna lärde honom, och mig, en teknik om hur man ställer frågor så man aldrig får nej till svar. Jag minns inte kollegan från det året, så vi gick nog inte där samtidigt. Våra vägar korsades dock några år senare lite längre österut i Västergötland.
Trixandet störde mig i alla fall. Hela utbildningen stank av fiffel och båg.
¬ Utgå från att alla bluffar. Det gäller bara för er att vara lite smartare, var våra lärares budskap.
Det var inte helt lätt att ta dem på orden alla gånger. Några av dem hade en svag auktoritet.
Men det hände att vi tog dem på orden. Inför ett avgörande prov till exempel stegade jag tillsammans med två kamrater, en blivande VD i ett amerikanskt företag i Västsverige och en i dag förmögen före detta företagare, som äger fler miljoner än vad jag och vd:n äger kalsonger, in på lärarrummet och ”lånade” provet från lärarens fack och kopierade det! Helt i utbildningens anda, vill jag påstå… Om vi hade blivit avslöjade hade vi säkert fått en guldstjärna i avgångsbetyget!
Men det blev vi inte. Skrivningen blev ändå en pärs, även för oss som redan hade frågorna i förväg. Vår lärare var nämligen drängfull och mycket störande…
¬ Nu får du vara tyst så vi kan koncentrera oss, sa en av de lite äldre eleverna, en man i 30-årsåldern åt vår huvudlärare, en civilekonom med kontor på stan.
¬ Men visst är det en djävla bra skrivning. Jag har gjort den själv, kontrade magistern.
Vi suckade och bläddrade ogenerat vidare i våra uppslagna böcker inför hans dimmiga ögon.
¬ Fuska bara. Det är ok, sluddrade han framme vid katedern.
Vi var vuxna elever. Utbildningen var postgymnasial, själv kom jag direkt från lumpen till skolbänken. På långrasterna brukade vi gå ner till ett pilsnerkafé på Värmlandsgatan, ovanför Stenaterminalen för er som är lite bevandrade i Göteborg. Vi skötsamma studenter drack kaffe. Magistern, som ofta hängde med var inte den drängfulle vi nyss nämnde, brukade dra i sig två, tre mellanöl på en kvart. Sedan tillbaka till klassrummet, där han hade för vana att stå med öppet fönster och röka ett par cigaretter under lektionerna innan han satte sig i bilen och åkte hem till fru och barn i förorten.
Fotnot: Redaktören gick ut kursen som en av toppeleverna och fick stipendium!