Så här efter jul. När vi firat Jesu födelse och sjungit hyllningar till Hosianna så föds en och annan tanke i vår arma hjärna. Varför måste vi genomlida denna vanvettiga köpenskapens gyllene galaspektakel år efter år?
Jag är förmodligen en rätt trist snåljåp. Ibland finns de mig närstående, som med en viss emfas hävdar det… Det kan nog äga sin riktighet. Jag är definitivt en tråkmåns. Det har jag aldrig förnekat. Jag njuter av tystnaden och stillheten hemma i läsfåtöljen med en god bok.
I dag är det åter Vaily Grossmans storslagna mästerverk, som än en gång uppslukar min själ – om man nu får vara så storvulen att tro att man äger en sådan. Det finns inte mycket som kan få mig att resa mig ur fåtöljen och avbryta den fördjupade bekantskapen med den ryska historien.
Jag har aldrig förstått mig på nöjet att rusa runt i affärer, fjanta sig under festivaler eller andra tramsigheter, som vuxna män och kvinnor tycks njuta alldeles hejdlöst av. Det är bara en dåligt kamouflerad anledning att supa skallen i bitar och för krögare och köpmän att klå oss på mer pengar än vad vi egentligen vill göra oss av med.
Det är precis lika fånigt som att hylla några välbetalda speedwayförare här utanför på torget när de har förlorat en SM-final. Vad är det att fira?
Det är bara jippon med ett syfte. Och jag avskyr allt vad jippon heter, framförallt de av kommersiell art. Bara ordet köpfest får mig på dåligt humör. Ordet är en anomali – en motsägelse. Alltså två ord som är oförenliga. De berättar om en tid då lyckan av det vi äger ersätts av förväntningarna på det vi ska komma att äga. Vi jagar som besatta efter den ena mer stolliga prylen efter den andra.
Det kan vara den modernaste smartphonen, den värsta datorn, den största platt-teven, det mest sofistikerade badrummet, det trendigaste köket, den senaste bilmodellen eller något annat som våra föräldrar klarade sig alldeles utmärkt utan. De behövde inte femtielva tevekanaler. Det gick bra med en och två. De var nöjda med Hylands hörna, TV-pucken och Bialit.
Och det är ju ingen forntid vi talar om. Det är långt efter Abrahams offer och långt efter det att Sara log. Om nu någon minns dem – i vår tid – när såpastjärnorna nästan helt tagit över Gud och kyrkans roll?