Vi som släktforskar brukar säga att det finns två sorter av oss. De som forskar brett och de som forskar djupt.
De som forskar brett samlar ihop massor av människor i sina släktträd. De samlar på människor.
De som forskar djupt dyker ner i många arkiv för att lägga pussel om sina förfäders liv. De letar i soldatrullor och domböcker, i bouppteckningar och skolbetyg, i litteratur och i alla möjliga andra handlingar.
Det ena är inte bättre än det andra, bara olika. Forskningen kan vara lika seriös, eller inte.
Det här finns förstås i resten av forskarvärlden också. De som ägnar sig åt vetenskaplig statistik och samlar på mängder med data, och de som ägnar sig åt att förstå skeenden i samhället eller människors tankar och resonemang.
När man släktforskar börjar man som regel som samlare. Grunden i ett släktträd är namn, födelsedatum och födelseplats, vigseldatum, dödsdatum och dödsplats. Så noterar vi samma uppgifter om föräldrarna i nästa generation bakåt, och i nästa och i nästa...
Det är ju spännande att se sitt släktträd växa.
De släktforskare som vi kallar samlare fortsätter lägga till människor i sitt släktträd hela tiden. Syskon, syskons makar, syskons barn, syskons barnbarn och syskons svärföräldrar... Ja, det kan bli väldigt många till slut. Det finns släktforskare som har mer än 30 000 personer i sitt släktträd. Jo, det är sant.
Själv har jag 442. Alltså inte särskilt många egentligen.
Jag kan bli ganska imponerad av dem som fått fram uppgifter om dessa tusentals människor bakåt i tiden. Vilket arbete! Man måste nog verkligen vara nörd och siffermänniska för att hålla ut.
Det kräver ju väldigt mycket letande i kyrkböckerna och kanske också längre tillbaka i jordeböcker och mantalslängder när kyrkböckerna saknas.
Sedan finns det förstås också de som vi släktforskare inte tycker är riktiga släktforskare, de som kollar andras släktträd som publicerats på nätet och med några klick lägger till hela släktgrenar i sina egna träd, utan kontroll. Nej, forskning är ju detta knappast.
Däremot kan jag förstå den iver man kan känna när man hittar fler och fler människor i kyrkböckerna, människor man på något sätt är släkt med. Trots att man bara får veta deras namn och ålder är det ändå tecknet på att de har funnits där, i min släkt före mig.
Precis som med mycket annat i livet går jag nog i mittfåran som släktforskare.
30 000 personer i mitt släktträd kommer jag aldrig att uppnå, det vet jag. Det är redan nu omöjligt att hålla isär alla de 442. Och jag kommer aldrig att nöja mig med att enbart registrera så många, i stället vill jag veta mer om var och en. Hur det såg ut där de bodde, hur de levde och vad som styrde deras liv.
Jag ännu inte så idog att jag gräver djupt ner till medeltiden i pappersarkiven utan håller mig fortfarande till det som är mer lättåtkomligt, det som jag själv kan läsa och förstå. Det är mycket nog. Men tids nog är jag säkert där också. För släktforskning blir man aldrig färdig med, det tar aldrig slut.