Egentligen ville inte Lennart riktigt göra den här intervjun men vi satte oss ner ändå, efter lite övertalning. Vi enas om att det oftast bara blir skrivet om vad man gör, inte vem man är. Helt lätt att åtgärda den saken är det inte, Lennart vill gärna påpeka andras förtjänster, inte sina egna. Det blev ett långt samtal om en ännu längre karriär som ännu är långt ifrån avslutad. Lennart säger själv att det inte är ett alternativ att pensionera sig. Och det blir tydligt under samtalets gång. Engagemanget i olika frågor är stort och verkar vara svårt att släppa.
Lennart Arfwidsson har satt sitt avtryck på många byggnader i Västervik och på över 50 kyrkor i stora delar av Sverige. Ett avtryck som ibland kan vara svårt att upptäcka, eftersom han arbetar i en följsam arkitekturskola där det han ritat ska smälta in i omgivningen, nästintill sömlöst. Han tog examen "när funktionalismen tog slut" och har fortsatt med det följsamma. Det är mycket på grund av det som det blivit många kyrkorestaureringar genom de många verksamma åren. Sin andra arkitektexamen tog han vid Konstakademin i Stockholm och huvudämnet var bevarande av äldre bebyggelse, så kyrkoinriktningen var ganska given.
Han är kanske mest känd för sina kyrkor och för sitt kyrkliga engagemang. Kyrkor har varit en stor del av Lennart Arfwidssons liv, pappa och morfar var båda präster och Lennart började spela orgel vid 15 års ålder. Då bodde han i Mortorp ett par mil sydväst om Kalmar. Efter några år blev det arkitektstudier på Chalmers och efter arbete på Atrio-kontoret i Kalmar kom ett erbjudande om att flytta till Västervik och börja arbeta här istället.
Han var ärligt talat inte så sugen på en flytt, men lovade sig själv att ge det ett år, som på försök. Det året har blivit 46 stycken till.
- Jag är väldigt förtjust i Västervik. Det är en vacker trakt med vänliga människor, säger Lennart.
Han trivs helt enkelt, i Västervik och på platsen där vi befinner oss, Atrio-gården på Gamla Norr. Under 60-talets moderniseringsiver var stora delar av Gamla norr nära på att jämnas med marken. Moderna skapelser och parkeringsplatser skulle ersätta de historiska hus som många i dag anser vara några av Västerviks vackraste.
Rivningen lyckades medarbetarna på Atrio stoppa genom att tillsammans gå in och köpa fastigheterna. Cederflychtska huset sålde man till kyrkan för samma summa man själv betalat och kunde rädda kvar verksamheten som finns där än i dag.
Bevarandet av det gamla är viktigt för Lennart Arfwidsson. I början av sin restaureringskarriär gick han lite hårdare åt de gamla kyrkorum han anlitats för att restaurera, och det har han fått kritik för. Den kan han hålla med om så här några år senare.
Nu för tiden ser det annorlunda ut. Många av de restaureringar som görs bygger på idén om att originalet ska kunna gå att plocka fram, av framtida generationer.
Särskilt förtjust är Lennart Arfwidsson i gamla träkyrkor och den rundare formen som bland annat gamla försvarskyrkor har. Det är något man kan se i flera av de många småkyrkor han själv varit med att uppföra. Inspirationen till just gudstjänstlokalerna är hämtad från naturen.
- Den perfekta predikolokalen är naturen, där man sitter i en ring under ett träd, och solens strålar letar sig ner till marken. Det har jag väl på något sätt försökt att uppnå i mina kyrkorum.
- Vi räknade ut att det inte bör vara mer än tolv meter från talare till åhörare, för då tappar man engagemanget efter ett tag.
Den runda formen och närheten går tillbaka till ursprungets predikningar, något som är viktigt för Lennart själv.
Engagemang var det ja. Han spelar fortfarande orgel och även dragspel, är ordförande i kyrkorådet, har varit ordförande bland annat i stiftsfullmäktige i Linköping och sysslar med biståndsfrågor. Sitt sociala patos, med internationell prägel, fick Lennart som medlem i Rotary. Som nyinvald var han tveksam, det erkänner han idag. Efter ett tag växte intresset och biståndsfrågorna tog över.
Han har innehaft flera tunga poster, även internationellt, där han som ledamot i Rotarys internationella styrelse varit med i arbetet med att utrota polio. Han var en av dem som drev på så att kvinnor kunde väljas in. Det var en självklarhet för Lennart då, och jämlikheten mellan könen och kulturer är fortfarande en angelägen fråga.
Vi måste avsluta och jag frågar igen om det inte är dags att ta det lugnare såhär vid snart fyllda 75.
- Det är tre pensionsavgångar här på Atrio snart. Jag är inte en dem även att jag arbetat längst.
Att sluta engagera sig är inte ett valbart alternativ.