Flykten till Sverige blev den sista utvägen

Dikten var ett sätt för Falih Alkhafaji att uttrycka sin tacksamhet för att han och hans familj fick komma till ett land som var fredligt. Vid ankomsten till flyktingförläggningen i Alvesta i augusti 2005 hade resan från krigets Irak pågått i två veckor. Den gick med bil och båt via Turkiet. För den som vill lämna Irak och försöka komma till något annat land finns numera bara en möjlighet, och den innebär att man betalar en ansenlig summa dollar för att bli smugglad. - Vi barn, berättar sonen Rad, fick något slags pulver att äta så vi sov nästan hela vägen. Han sitter i soffan bredvid sin far under hela tiden som besöket i familjens lägenhet på Markörgatan varar. Han talar nästan flytande svenska och tolkar och klargör där faderns engelska inte räcker till. Att våldet i Irak har satt djupa spår i den 14-årige pojken märks tydligt och han är ivrig att berätta om den svåra tiden i skolan när kompisar och lärare dödades och familjen hela tiden levde i skräck. Första gången som Falih lämnade Irak var under kriget mellan Iran och Irak 1982. - Jag som är en fredlig man och som hade mitt arbete som lärare i arabiska och litteratur på universitet hade inget intresse av att gå ut i något krig. Tre gånger kom militären till universitetet och krävde att jag skulle skriva under att jag ville ta värvning, men jag vägrade. I samband med ett skollov flydde jag till Kuwait för att slippa undan. Han stannande där också under det kommande kriget när Irak invaderade Kuwait. Han arbetade med undervisning och vistades också två år i Polen där han fullföljde sina studier. Han är ivrig att visa betygen från sin mastersexamen, betyg som nu översatts till svenska och som han hoppas ska hjälpa honom att få arbete som hemspråkslärare i arabiska. Tills dess går hans och fruns dagar åt till att studera det nya hemlandets språk. På min fråga om familjen kan tänka sig att återvända till Irak om det blir fred kommer svaret utan större tvekan: - Kanske för att hälsa på, men inte för att bo där. Jag skulle aldrig få med mig mina barn tillbaka. Sonen Rad instämmer direkt. - Jag vill aldrig dit igen. Falih berättar att ända sedan Irak invaderade Kuwait och landet blev utsatt för sanktioner från omvärlden har situationen varit mycket svår. Skolorna har inte fungerat, det har varit svårt med elektricitet, med mat och med mediciner. - Och så har våldet från Saddams regim varit förskräckligt. Många av våra vänner har dödats, även om de inte haft något att göra med politiken. Nu har Saddams våld ersatts med en annan sorts våld som slår nästan lika urskillningslöst. Det är många som använder droger och nästan alla bär vapen, så man vet aldrig vad som ska hända. Att familjen känner en oerhörd lättnad över att vara i trygghet i Västervik, där de hamnade för att här bodde en gammal arbetskollega till Falih, är inte att ta miste på. - Alla har varit så snälla och hjälpt oss på alla sätt. Och vi har mötts med respekt. När jag frågar om inte ens vädret, med mörker och kyla, är negativt svarar han mycket diplomatiskt att: - Vädret kan ju inte svenskarna hållas ansvariga för.