För ett tag sedan tog sommaren slut. Men vilken sommar sedan! Jag varken vill eller kan beskriva hur oerhört mycket den bjudit på men att den varit någonting utöver det vanliga är så säkert som att sensommarsolen går upp varje morgon. I vilket fall som helst tar nu hösten över med sina explosiva färger och sin sanslöst klara luft.
Minns du min absolut första krönika jag skrev här i Västerviks-Tidningen? Antagligen har du redan glömt bort den men för att påminna dig var det en oerhört romantiserad studie om hur det bland annat kunde kännas att göra en sådan enkel sak som att promenera genom stan en skön och solig höstdag. Nu när jag sitter här i en mysig skogsglänta med någon i min omedelbara närhet, hennes fyrfota vän, ”lyxbaguetter” samt en termos Mollbergs blandning vid min sida upprepar jag mer än gärna vad jag skrev i den där krönikan; livet har aldrig känts så bra som när det är höst. Ingen eller ingenting kommer åt mig, jag är Stålmannen sju dagar i veckan och vad du än tror så kommer jag alltid att leva livet fullt ut såhär om hösten. För att jag vill och för att jag kan.
Det finns dessvärre en baksida; blåsiga, mörka höstkvällar kommer att kväva dig och du kommer att avsky mig för att jag är för nyfiken, för omtänksam, för pratsam och har på tok för urusel humor. Du kommer antagligen att tröttna på mig för att jag är jag och för att jag, stundtals, är så oerhört trött, tråkig och skitvanlig. Det kan bli så att jag att jag kommer att fräsa åt dig för att jag har haft en mindre bra dag och bli fullkomligt jävla outhärdlig att umgås med. Baksidan som sagt men jag hoppas innerligt att att mina få bra egenskaper uppväger de riktigt usla...
Jag ropar ”välkommen” till hösten. Jag ropar högt så att alla träden ska höra mig och jag ropar för att jag vill att hela världen ska veta om hur mycket jag älskar hösten. Jag ropar högt för att jag vill och för att jag kan. Om jag sedan viskar tyst till dig att jag aldrig vill att hösten ska ta slut så förstår du säkert hur viktig just hösten är för mig. Att bara befinna sig i allt det gula, röda och soliga gör mig till det enda jag verkligen är riktigt duktigt på; att vara mig själv.
Vill du uppleva ännu en höst med mig? Vill du sparka i löven och prata om någon intressant bok, fina barndomsminnen, melankolisk musik, plocka bär eller bara titta på alla de vackra träden? Vill du knata runt på någon av Västerviks alla vandringsleder och se vad som händer bakom nästa krök? Risken är dock överhängande att vi går någon (eller några) kilometer vilse och vi kommer att vilja sucka tungt över detta faktum. Det kan bli så att det kommer börja regna och vi kommer kanske att bli fullkomligt genomblöta. Men var bara lugn, katastrofen är knappast farligt stor; det finns ju digital GPS och högst analoga regnkläder att ta till för alla eventualiteter.
Nåja, vill du följa med så ta ned kopplet från kroken, packa ner den där grå luvjackan och släng på dig Salomon-kängorna så traskar vi rakt ut i hösten och bara finns till.