Det finns många vägar in i det här yrket. De allra flesta i den yngre generationen har förvärvat sina färdigheter och skaffat sig kunskap genom flitigt studerande vid journalisthögskolor eller folkhögskolor. Och så finns det sådana som undertecknad.
Jag blev journalist mest av en slump. Det är Hasse Ericson, Transportarbetarförbundets hårdföre ordförande under 1970-talet, som bär skulden till det. Det är hans fel att jag sitter här och brottas med bokstäverna – utan honom kunde jag ha haft en anständigt yrke...
Jag ska förklara hur det var. Men först måste jag nog berätta lite vem Hasse Ericson var, om det till äventyrs finns någon som är under 55 år, som läser dessa rader.
Hasse Ericson var sinnebilden för en fackpamp. Under 1970-talet valsade han runt i pressen i den ena affären efter den andra. Hans representationskonton var utmanande skulle man kunna säga för att uttrycka sig milt. Han sparkade ut oppositionella funktionärer med buller och bång från förbundet. Han fifflade med traktamenten. Men den affär som fick hela svenska folket att sätta morgonkaffet i vrångstrupen daterar sig till januari 1976.
Anledningarna var flera: Ericson med fru hade inte bara flugit till Kanarieöarna. Det var ett resmål som LO:s styrelse bojkottade på den här tiden på grund av Francoregimen. Dessutom bodde han på ett hotell ägt av Svenska Arbetsgivarföreningen. Resan hade charterbolaget Scanair betalat. När kvällstidningarna publicerade bilder på en rökande Ericson vid poolen, iklädd badbyxor och sin karaktäristiska kalaskula, blev han FACKPAMPEN med hela svenska folket. När kritikerstormen var som hårdast fräste Ericson tillbaka.
– Om jag får sparken kan jag alltid bli journalist. Det verkar inte krävas något för det...
I januari 1980 fick han och Transports andre ordförande Alvar Åslund gå. Det blev början till min journalistkarriär. Så här var det:
I samma veva blev en tjänst på VT:s sportredaktion ledig. Tidningens chefredaktör och någon mer tror jag författade ett öppet brev adresserat till Hasse Ericson där man med ett lätt ironisk anslag erbjöd honom anställning som sportjournalist på VT. De förklarade förutsättningarna för jobbet och lockade med resor till Tyllinge, Ankarsrum, Gunnebo och kanske ända bort till Vimmerby.
Tidningen Expressen upptäckte VT:s lilla ironi och skrev en artikel som jag läste på tåget hem från mina studier i Stockholm. Väl hemma såg jag en annons i VT. Jag svarade och skrev ett brev och förklarade att mina anspråk på traktamenten, resor och hotellövernattningar var något mer anspråkslösa än Hasse Ericsons...
Det gick en tid sedan fick jag ett samtal från tidningen där jag erbjöds ett semestervikariat. Medarbetaren som hade sagt upp sig hade ångrat sig och stannade kvar. Jag jobbade två månader på VT sommaren 1980. När mitt vikariat var slut fick jag två veckor senare ett nytt vikariat – den gången i Borås. Innan det viket var slut var jag fast anställd – sportredaktionen utökades med en tjänst. Så gick det till i en annan tid i tidningsbranschen, fjärran från dagens när mediehusen slåss för sin överlevnad.