Ett rikt liv trots många förluster

Per-Arne såg dagens ljus första gången i Dalehorva i Tuna socken. Pappan hade, med statens hjälp, fått köpa ett så kallat egnahemstorp. På 30-talet när arbetslösheten var hög var det ett sätt för staten att hjälpa arbetslösa till försörjning för sig och familjen. Som utbyte krävdes heltidsarbete i skogen och så förstås årliga avbetalningar på skulden.
? Jag hade sex kilometer till skolan, berättar Per-Arne. Sommartid fick jag skjuts på cykel av min storasyster, men på vintern då åkte jag skidor. Jag gjorde upp ett spår genom den del av skogen där pappa visat mig att det fanns många olika sorters vilda djur. Att titta på spår efter djur lärde jag mig redan då och det har jag haft mycket nytta av under mitt jägarliv.
Sin första älg sköt han vid 12 års ålder, sedan dess har det blivit långt över 200 stycken, senast i årets älgjakt.

I skolan trivdes Per-Arne utmärkt bra. Han hade lätt för att lära och favoritämnet var kristendom där han fick stort A i betyget. Förutom förhör i skolan så höll också hans far varje vecka förhör med honom och systern på veckans läxor.
? Då skulle vi berätta med egna ord vad vi lärt oss. Om vi inte kunde läxan då blev det att gå ut och plocka ett ris som vi sedan fick tre rapp av på bara ändan.
Det hände ibland att barnen som bodde i byn där skolan låg gjorde narr av Per-Arne för att han kom långt inifrån skogen och inte hade så fina kläder eller andra saker att visa upp.

? Jag minns när flera av de andra hade fått fina cyklar, jag fick min cykel genom kommunens försorg. Det var en grå militärcykel med ballongdäck som jag fick hämta på Tuna station. När jag kom hem tyckte jag att jag ville snygga till den lite så jag målade den med vagnstjära innan det bar i väg till skolan. När jag kom dit var förstås mina byxor helt insmetade med tjära och det blev stryk både i skolan och när jag kom hem till pappa.
? På ett sätt var min cykel ändå finare än deras för jag hade lyse. Det retade sig några pojkar på så de satt in knallkorkar i hållaren för lyset och tände på så hela lampan flög i bitar. De skrattade gott, men jag brydde mig inte så mycket för jag har alltid sett lika bra i mörker som i ljus.
? Jag gav i alla fall igen när jag ordnade så en bålgetingbilla trillade ned på vägen framför deras cyklar och allihopa kom till skolan dagen efter med uppsvällda ansikten. De vet inte ännu att det var jag som drog i ett rep så billan ramlade ned.

Att sparsamhet är en dygd fick Per- Arne lära sig tidigt. De enda egna pengar han ägde under skoltiden var de som han tjänade på att sälja julkort och bonader. Sitt första arbete utanför hemmet hade han på Öland.
? Det var året efter kriget och det rådde stor brist på mat i Sverige, alla som hade någon arbetsför pojke hemma var tvungen att skicka honom på jordbruksarbete. Jag var tretton år och skulle till Alböke på Öland. Jag tog cykeln till Oskarshamn där det blev buss till Kalmar och färja över sundet. Det var första gången jag såg en båt.
Per-Arne hamnade hos en bonde som var ensam på gården och dessutom vårdade sin förlamade mor. Det blev sex månader med hårt arbete från fyra på morgonen till sena kvällen.
? När jag cyklade hem, jag sparade in bussbiljetten på hemfärden, hade jag tjänat 3000 kronor. Jag fick inte behålla ett enda öre av det jag tjänat, pappa skulle ha allt för att klara familjens uppehälle.

Det blev sedan några år med skogsarbete innan det var dags för lumpen. Då hade han träffat sin blivande fru Jane.
? Vi hade väl lite för bråttom med kärleken så hon blev med barn. Jag var så ung att jag fick gå till prästen för att be om lov att få gifta mig. Jag minns ännu prästens ord: ?Var det där nödvändigt Klingstedt.??
Det blev äktenskap och två barn föddes så småningom. Under många år arrenderade sedan Per-Arne och hans fru Totebo gård.

I Hunsala i Hallingeberg hade Jane släktingar och dit åkte Per- Arne ofta för att jaga.
? Annandag jul 1962 kom jag dit i min bil. När jag skulle ta ut bössan brann ett skott av rakt mot min arm. När jag så småningom vaknade upp på sjukhuset fanns det bara en stump kvar.
? Det blev en svår tid med bekymmer för familjen och för gården med djur som skulle skötas. Utan alla fantastiskt hjälpsamma vänner i Totebo så hade det aldrig gått. Jag fortsatte sedan med gården i ytterligare tjugo år, med en man anställd och en fru som fick arbeta hårt.

Så småningom planerade Per-Arne och Jane att flytta till Oxebo.
? Vi skulle ha det lite lugnare hade vi tänkt. Men Jane dog hastigt i en hjärtattack och jag fick flytta hit ensam.
Ensam i den meningen blev han, men inte i betydelsen övergiven. Jaktkamrater, grannar, familjemedlemmar och vänner har han alltid sett till att omge sig med. Sedan några år finns också sambon Hillevi i huset. En beundransvärd kvinna som inte alltid har det så lätt att hålla ordning på ?bonnen?. För bondlivet har han inte övergett. Med aldrig sinande energi och ibland med livet som insats kastar han sig mellan traktorerna och ser till att det blir både sått och skördat.
? Jag har levt ett rikt liv, säger han, även om jag förlorat mycket. Först min arm, sedan frun och för några år sedan min son Bengt som dog bara 40 år gammal.
? Men jag trivs med livet, särskilt roligt är det att träffa barn och ungdomar, för de har ofta samma barnasinne och livliga fantasi som jag.

Ett rikt liv trots många förluster

Per-Arne har aldrig övergivit bondelivet.