Ester Salomonsson - en pigg hundraåring
I gammelrosa kofta och mönstrad klänning tar Ester Salomonsson emot på äldreboendet Annagården. Den 10 februari fyllde hon aktningsvärda 100 år. Då fick hon telegram av kungen.
Jubilar. Ester Salomonsson visar ett foto från sin 100-årsdag. Den 10 februari i år firade hon med vänner och bekanta. Foto: Anders Liljegren
Foto:
Tavlor pryder väggarna, det 300 år gamla vägguret tickar tryggt och krukväxterna prunkar på bordet i Esters rum. Svartvita fotografier och gulnade kort minner om svunna tider och delar plats med nytagna färgfoton. Ett av korten visar Ester med massor av blomsterprakt. Det togs på hennes 100-årsdag. Den 10 februari firade hon sitt jubileum tillsammans med 25 vänner.
På nattduksbordet står radion tyst. Ester brukar lyssna på gudstjänsterna ibland.
- Jag tillhör församlingen och har varit troende sedan jag var barn. Det är jag fortfarande, säger hon.
Tre mil utanför Örnsköldsvik i Ångermanland ligger den lilla orten Torsbacke. Där växte Ester upp på en gård som yngst av elva syskon. Alla blev inte kvar i Sverige, eftersom det var dåligt med jobb på den tiden flyttade några syskon till Amerika.
- Det var roligt att växa upp med så många syskon. Många var mycket äldre än mig och flyttade hemifrån och gifte sig. Då fick man gå på bröllop och kalas.
På gården fanns det kor, hästar, höns och får. Ester hjälpte till så gott hon kunde.
- Mamma vävde och sydde alla kläder åt oss. De jobbade kolossalt mycket mina föräldrar.
När hon var 16 år lämnade hon det trygga föräldrahemmet för att pröva äventyret i Stockholm. Ester bodde hos en familj och jobbade i hushållet med att laga mat och servera.
- Men där trivdes jag inte. Jag jobbade hos en bankman och han hade stora fordringar. Under den tiden var jag inte så glad, säger Ester.
Men hon träffade en annan tjej i Stockholm som hon tyckte om. De sjöng tillsammans i olika församlingar.
- Jag har sjungit mycket i mina dagar, ända sedan jag var liten. Men nu håller inte rösten längre, säger Ester.
Efter tre år i huvudstaden åkte hon hem igen. Hennes bror hade en matvaruaffär där han behövde hjälp och det passade Ester utmärkt. En dag kom det in en stilig herre och handlade. Det var så Ester träffade sin man och de gifte sig 1925. De skaffade ett eget jordbruk och fick en dotter tillsammans.
- Han var en underbar man, säger hon och ler med ögonen. Men han dog för många år sedan.
När Ester blev änka flyttade hon ner till sin dotter. Det var så hon hamnade i Västervik. Men dottern blev sjuk och uppmanade Ester att söka in till Annagården.
- Du ska inte vara ensam, sa min dotter. Hon blev bara 51 år gammal.
Ester tycker att livet på Annagården är bra och hon blir väl omhändertagen av personalen. Om somrarna njuter hon av våffelserveringen på kyrkans café och fram tills hon var 98 år vävde hon dukar för fullt.
- Vi brukade ha utförsäljning vid jul och det var alltid god åtgång. Föreståndarinnan som kunde sätta upp vävar har slutat, annars hade jag nog hållit på än.
Vägguret tickar och går.
- Det är så underbart när klockan slår. Jag brukar be min måg att dra upp den, säger hon.
Längre bort i byggnaden hörs levande musik. Ester är bjuden på midsommarfirande i dag och jordgubbstårta och kaffe väntar.
Så jobbar vi med nyheter