Du är född och uppvuxen i Linköping. Var bodde ni?
- Jag föddes 1939 och då bodde vi på Ågatan nära Stora torget. 1946 flyttade vi till Stureplan mittemot läroverket där jag gick, eller Katedralskolan som det heter numera. Jag kunde se skolans klocka från vårt fönster så jag var alltid i tid till morgonbönen.
Och visst skrev du i katedralskolans tidning Kretteln, som nu verkar vara på gång att återupplivas?
- Kretteln ja. Där hade jag bland annat den lite grönköpingsartade spalten Den gamle adjunktens minnen. Det var en speciell skoltidning med ansvarig utgivare och därmed skyddad av tryckfrihetsförordningen. Rektorn kunde alltså inte ingripa, och jag tror det var unikt bland skoltidningar. Chefredaktör vid starten var Lars Furhoff som sedan blev rektor för journalisthögskolan, och kulturredaktör var Björn Håkansson som blev författare.
Var du redan då inspirerad av Grönköpings veckoblad (GV)?
- Javisst. Grönköping fanns i hemmet, kan man säga. Inte tidningen kanske, men vi hade årsböckerna som gavs ut varje år och dem läste jag gärna.
Hur kom det sig att du började skriva för veckobladet?
- Jag hade ju alltid levt med Grönköping och fick för mig att det vore kul att skriva för tidningen. Så 1985 lämnade jag in några manus på prov till chefredaktören Gunnar Ljusterdal. Trevligt, sa han, skriv gärna mera. Men kortare. Alla redaktörer vill att man ska skriva kortare.
Men egentligen jobbade du väl med helt andra saker?
- Egentligen jobbade jag som utredningschef på Läkarförbundet, där jag var fram till pensioneringen 1999. Och innan dess var jag diplomat i 13 år, bland annat i Guatemala City och Chicago.
Hur kom det sig att du blev diplomat?
- Från början var jag jurist liksom pappa, han var rådman i tingsrätten i Linköping. 1964 började jag en tvåårig aspirantutbildning på UD, jag tyckte det lät spännande. Man reste ju inte så mycket på den tiden utan ville man ut i världen så fick man skaffa sig ett jobb som innebar resor.
Du läste ju i Lund. Visst skötte Hasse Alfredson studenttidningen Lundagård då? Och Tage Danielsson var ju från Linköping. Kom du i kontakt med dem?
- Hasse hade lämnat Lund när jag kom dit. Tage var elva år äldre än jag och jag såg honom på något studentjubileum bara. Men de har inspirerat mig mycket, liksom Povel Ramel.
- Och Falstaff Fakir naturligtvis. Om jag nu ska lyfta fram några stora humorister utanför Grönköpingsområdet.
Jag läste att GV:s uppgift är att "med mild satir gissla maktens dumhet och dumhetens makt". Kan du beskriva Grönköpings veckoblad i några få meningar?
- Det ska vara som en aktuell revy över Sverige och även spegla trender och mentalitet. Och locka till skratt åt det som är dumt och ytligt. Men satir är i grunden väldigt allvarligt och pekar på saker som är fel.
Veckobladets första programförklaring från 1902 löd "Gudsfruktan, nykterhet och sedlighet utan fanatiska öfverdrifter". Någonstans läste jag att det stämde på dig själv också.
- Så värst gudfruktig är jag inte, men tämligen nykter och sedlig får jag väl säga. Och vad gäller det fanatiska så anser jag att fanatism och enögdhet hör till mänsklighetens värsta fiender.
Ett satiriskt grepp i GV tycks vara att alltid stå på etablissemangets sida?
- GV håller med de styrande och tycker att alla beslut är kloka beslut. Det är ett arv från Nils Hasselskog som skrev i veckobladet på 1920- och 1930-talet. På hans tid var tidningsreportrar högtidliga och respektfulla. Han gjorde en sorts allvarlig fars av det, och det var han mästare på.
Vilken av karaktärerna i denna lilla stad är du mest lik?
- Jag har alltid tyckt mycket om Alfred Vestlund som är avdelningschef på Varuhuset och Grönköpings stora poet. Han skriver dikter i GV under signaturen A:lfr-d V:stl-nd, fast numera är det jag som skriver dem.
Humorn och stilen är ju lite speciell i GV. Vet du vilken den typiska läsaren är?
- Det gjordes en läsarundersökning för några år sedan och den genomsnittliga läsaren är en man i övre medelåldern med god ekonomi. Men målgruppen förnyar sig, för det kommer hela tiden yngre som växer in i den här lite stillsamma humorn som kräver en del av läsaren.
Kan man säga att GV är exkluderande på det sättet?
- Ja, och det får vi leva med. Allt material är inte sådant men ofta finns det outtalade hänvisningar till klassisk litteratur och så.
Du blev chefredaktör för Grönköpings Veckoblad 2008. Det var lite hastigt och oväntat, eller hur?
- Det var så att förre chefredaktören Olov Norbrink plötsligt avled av en hjärtinfarkt. Ägaren frågade mig om jag ville ta över ett tag. Jag var pensionär och gjorde gärna det eftersom jag hade tid och lust. Jag hade aldrig föreställt mig att bli chefredaktör eftersom Olov Norbrink var så ung.
Så nu har du tagit över "ett tag". Hur lång tid är det?
- Haha, det vet jag inte. När man är över sjuttio får man ta ett år i taget.
Vad gör du när du inte ägnar dig åt Grönköping?
- Ingenting särskilt originellt.
- Jag läser mycket, lyssnar på musik - jazz och klassiskt - påtar i trädgården vid sommarstugan och strävar med att lära mig italienska.
Och hur ofta är du i barndomsstaden Linköping nu för tiden?
- Det blir inte så ofta, tyvärr. Jag har ju ingen släkt kvar i Linköping.