Den här historien utspelar sig för länge sedan. Jag var barn och lyckan kunde vara att ge sig i väg på sin nya, fina trehjuling – redan på den tiden var mina krav på nöjen högst anspråkslösa. Ni anar inte hur långt man kan komma på en sådan där liten cykel och man bara har vilja och en hel del spring i benen.
Jag minns inte vilket år det var. Eller rättare sagt på den tiden visste jag nog bara att år var något man fyllde och att man fick presenter. Det räckte långt. En av mina lekkamrater i grannhuset kallade vi för "Lennart i tian" för att skilja honom från några andra Lennartar i samma skate. Han var två år äldre än jag och hette fortfarande Johansson i efternamn. Det var ofta han – med ålderns rätt – som styrde och bestämde över våra lekar.
En dag – vi var kanske fyra och sex år – ville han att vi skulle hälsa på hans mamma på jobbet. Hon arbetade på Sankta Gertruds sjukhus. Vi bodde på Bangatan. Det var innan Bangatan blev en norra och södra gatstump.
Glada i hågen gav vi oss i alla fall i väg mot norr. Jag som var yngst fick självklart dra det tyngsta lasset vid tramporna. Min äldre kamrat satt på flaket och bekvämt sparkande lite nonchalant med benen för att ge sken av att han gav mig lite understöd.
Hamngatan var oändligt lång, minns jag tydligt. Jag trampade och trampade. Lennart sparkade lite förstört i backen då och då. Jag kämpade, ihärdigt och envist klättrade vi sakta upp för backarna mot Brevik och Rastaborg. Hur länge vi hade haft att göra till Rastaborg har jag inte en susning om. Området hade fortfarande lite nybyggarkaraktär över sig. Jag har ett svagt minne av att det påminde en hel del om en byggarbetsplats. Men jag kan ha fel. Det lär ha hänt vid något enstaka tillfälle förut... Min lekkamrat hävdade bestämt i vuxen ålder att jag hade kört på hans gamla mormor med min trehjuling. Det har jag absolut inget minne av. Men och andra sidan mindes inte han vårt cykeläventyr.
I höjd med Rastaborg tog vårt äventyr hastigt och lustigt slut när en dam i en av de nybyggda villorna fick se två bekanta pojkar som var väldigt långt hemifrån. Hon begrep naturligtvis att en sådan cykeltur inte var sanktionerad av våra hulda mödrar. Det var "Lillgittans" mamma som upptäckte oss. Hon och hennes familj hade ganska nyligen lämnat kvarteren kring fängelset och järnvägen. Vi var välkända för henne. Hon fångade in oss och ringde min mamma och berättade var vi var. Vi blev bjudna på varm choklad och bullar. Vi mådde som små prinsar när min syster en stund senare kom och hämtade oss i en droska.
Det var två ganska nöjda med lite trötta gossar som kunde se tillbaka på en lyckad dag – även om de inte nådde ända fram. "Lennart i tian" och jag blev långt senare arbetskamrater här på tidningen. I augusti 2010 gick Lennart Jennekvist bort, bara 56 år gammal.