Den här historien har några år på nacken. Jag och några goda vänner hade för vana att bila till Spanien för att fira semester. Ett par av mina kamraters (de var bröder) föräldrar hade ett hus utanför Benidorm som vi kunde disponera fritt.
Vi var sex man i en Volkswagen Passat med packningar för två veckor som lämnade Jönköping fyllda av förväntningar.
En tidig morgon strax norr om Barcelona började livet jävlas. Vi stannade till vid en vägrestaurang, klev ur för en snabb fika så vi skulle orka de sista 40–50 milen. Vi var borta en kvart lite styvt. När vi återvände hade vi haft inbrott i bilen. En vindruta i baksätet var utslagen, bilen öppnad och tömd på allt av värde: kameror, vägtullspengar, samtliga pass och en plånbok som en kamrat, naturligtvis han med sämst ekonomi, oförsiktigt lämnat kvar i bilen – och kanske det värsta av allt – nycklarna till huset!
– Morsan och farsan har deponerat extranycklar hos grannarna, sa en av bröderna lugnande.
Ett bekymmer ur världen. Vi försökte få polis till platsen. Det var omöjligt. Men vi begrep att vi var tvungna att ha några officiella handlingar med oss hem när vi skulle gå i klinch med försäkringsbolagen. Vi sökte upp en polisstation för att göra anmälningar. Det blev fullständigt kaotiskt. Inte en anmälan, inte ett namn eller adress blev korrekt. Själv fick jag heta Bengt Ekgatan, en annan Claes-Göran Jönköping och så vidare. Vi suckade och åkte vidare.
När vi väl var framme var inte grannarna hemma. Vi väntade och väntade. Till slut gav vi upp och letade rätt på ett billigt hotell för natten. Vi gjorde nya försök nästa dag med grannarna. Samma visa. Vi såg dem inte på hela tiden. De hade varit hemma i Holland fick vi veta långt senare.
Så vad gjorde vi – sex företagsamma unga svenska män. Vi letade rätt på en låssmed, förstås. Han kunde säkert dyrka upp låset lätt och smidigt. Det hade vi ju sett på film hur lätt det var... Men verkligheten var en annan. En äldre spansk gentleman kom med klubbor, hammare och huggjärn och lyfte efter viss möda bort dörren från gångjärnen. Det tog sin modiga tid och ett nytt lås gjorde ett nytt hål i reskassan.
Sedan var vi tvungna att skaffa pass. I Benidorm gick det inte. Vi fick åka till Alicante. Det tog en dag med en god lunch i staden. Sparrisen minns jag fortfarande...
De tillfälliga passen, som jag inte minns vad vi fick betala för, skulle ta oss hem till Sverige utan krångel hade man försäkrat oss på konsulatet. Pyttsan. Det gick bra tills vi nådde den tyska gränsen och en myndig herre förklarade.
–Nein, diesesPapiernicht. SiemüsseneineVisumgebührentrichten.
Det kostade oss 20 mark per person om jag minns rätt. Dessutom fick vi bara vistas 24 timmar i landet.
Vi kom hem till slut. Tidigt en morgon några veckor senare ringde telefonen och väckte mig och förvånad lyssnade jag på rösten i andra änden.
– Det här är från polisen i Borås. Vi har ditt pass här på stationen!