En personligt utformad skrivstil kallas för handstil. Det är något fint som vi ska vara rädda om och vårda ömt. I alla fall för oss som lärde oss skriva innan skolöverstyrelsestilen infördes i mitten av 1970-talet.
Vi har lagt ner hela vår själ på detta under drygt 30 års antecknande och träget byggt upp en stil som är högst personlig. Den är inte lik någons som vi sett. Det vågar vi påstå utan att darra på manschetten.
– Ni ska vara tacksamma att ni slipper försöka dechiffrera den, hör jag någon elak och avundsjuk kamrat skrocka, som själv har en handstil som inte nått samma mått av elegans och konstnärlighet.
Vi kan slänga ner anteckningar i en hastighet som kan konkurrera med ljudets och samtidigt upprätthålla ett begåvat (nåja) samtal med den vi intervjuar. Personligen har vi utvecklat en hemgjord form av stenografi för att hinna med i detta stressade kall. Det har betraktas med avund av mer än en kan vi försäkra.
Den har inte så stor likhet med Tiros kanske. Det måste medges. Ciceros skrivarslav, som uppfann snabbskriften, behövde inte brottas med moderna pressläggningstider kan vi säga till vårt försvar. Men om likheten är i det närmaste obefintlig så kan stilen i alla fall beskrivas som utsökt sofistikerad och extremt exklusiv, som vi redan antytt. Vi kan nog inte hitta någon bättre beskrivning i en hast.
I vårt fall och många goda kamraters fall handlar det inte så mycket om stil överhuvudtaget, om vi ska övergå till sanningen. Våra kråkfötter är svåra att, till och med, tyda för oss själva om de fått åldras några timmar. Det har naturligtvis med tempo och miljö att göra. Det är inte så lätt att skriva med stelfrusna fingrar utomhus kalla vinterdagar, till exempel.
Handstilar lär säga en del om människans karaktär. Det tror vi inte för ett ögonblick på. Vi vågar inte ens tänka tanken på vad en grafolog skulle få ut av ett besök här på redaktionen om det vore sant. Om det fanns bara ett uns av substans i grafologin så blir vi djupt oroade för några kamraters mentala hälsa.
För snart 20 år sedan fick jag min stil bedömd av den kände konstnären och illustratören, Tord Nygren. Det var på museet 1996. Anders Steiner kan intyga att vartenda ord är sant – om någon missunnsam skulle tvivla på mina ord. Den gamle hedersmannen Ingvar Öfwerbergs bok Historiskt hittegods skulle presenteras. Nygren hade illustrerat den med bilder som förde tankarna till Robert Louis Stevensons Skattkammarön. Öfwerberg skrev om tiden efter Karl XII:s död 1718. Han berättade om hur livet tedde sig för borgare och "den stora hopen" i Västervik decennierna efter hjältekonungens bortgång.
Jag lyssnade uppmärksamt och antecknade flitigt. När jag plötslig känner en stilla klapp på axeln och ser Nygren titta ner i mitt block och säger:
– Du grabben, DET DÄR borde du ställa ut...
Touché!