Så kom då den där dagen som jag väntat så länge på; frisk och hög luft, skön sol och sprakande färger. Gräset som sakta men säkert börjar slå om i brunt medan linden och lönnen börjar fälla sina löv. Löjligt röda rönnbär hänger i stora klasar. Jag har förstått att när rönnbären är så här röda ska det vara en stark indikator på att en mycket sträng vinter är i antågande men det kanske vi kan hoppa över just nu?
Jag stiger upp tämligen tidigt precis i tid för att hinna se solen sparka av sig täcket. Jag äter en stadig frukost och läser tidningen två gånger. Sedan traskar jag ut i denna färgpalett och bara finns till. Jag promenerar nästan hela dagen utan avbrott. Jag blir ett med Gränsö-leden medan jag kisar upp mot trädkronorna och solljuset som lyser mellan grenarna. Runt lunchtid dricker jag kaffe i djupa klunkar ute vid Skanviks vackra klippor och även några smörgåsar rutschar ner i magen med ett lyckligt ”tjosan”.
Jag drar ett djupt andetag och låter lungorna fyllas av havsluft. Två svampar lyfter på sina hattar och hälsar artigt medan en nyponbuske, som inte för sitt liv kan rispa mig med sina taggar, bugar sig djupt.
”Nyponbuskar, nyponbuskar. Överallt nyponbuskar” gnolar jag halvhögt för mig själv och ler ett straffbart stort leende. Utan att ens försöka överdriva kan jag säga att jag trivs kolossalt mycket när jag får vara ute i naturen så här om hösten.
På vägen hem stannar jag till för några ögonblick och tittar ut över viken som gästas diverse stillsamma sjöfåglar. Strandvägen badar i ett nästintill overkligt ljus och fantasifulla skulpturer av moln glider över mitt huvud. Kall luft gör mig nästan yr och lyfter mig högt upp i stratosfären. En man på cykel hälsar ystert och jag vinkar tillbaka. Jag känner inte honom och han känner inte mig men vi tycks trots detta dela optimismen inför just den här höstdagen.
Det är dagar som denna jag glömmer bort gårdagen och inte bryr mig ett dugg om morgondagen. Vad som hänt och vad som komma skall spelar ingen som helst roll. När den svarta vinternatten till slut slår sina klor i mig är det minnet av exakt sådana här dagar som gör det värt att ta sig upp om morgonen.
Hösten är över oss och jag kunde inte vara mer nöjd. Nu börjas det; kaffe och te i löjligt stora koppar, blåsiga och mörka höstkvällar. Flera timmar med spännande böcker, musik, färska scones, intressanta samtal med någon i min omedelbara närhet och larvigt långa promenader. Hösten är över oss och lövträden rodnar vackert som blyga konfirmander.
Hösten är äntligen här. Leve den och leve oss!