Jag skrev för ett par veckor sedan att jag inte skulle skriva fler krönikor om jag inte hade något väsentligt att säga. Men vid närmare eftertanke kanske jag har det. Det här är tänkt som liten hyllning till en yrkesgrupp, som är djupt saknad, både av oss som skriver och av er som läser. Det är jag fullständigt övertygad om.
Det fanns en tid när det var en självklarhet att tidningar hade något, som i dag nästan är utrotat, som kallades korrektur. Korrekturläsarna behärskade ofta språkets finesser och nyanser bättre än vi som försöker tota ihop begripliga meningar och ord. De flyttade på våra kommatecken och semikolon. De såg till att bokstäverna kom i rätt ordning och höll koll på att det vi skrev hängde ihop; att våra historier bar sannolikhetens prägel och var trovärdiga.
Vi är många reportrar som kan skänka gamla korrekturläsare en tacksamhetens tanke. De har räddad oss många gånger från pinsamheter – när vi skrivit tokigheter, tänkt fel eller bara varit lite slarviga i den hetsiga nyhetsjakten.
Ni kan inte ana hur lätt det är att snubbla på orden och blanda ihop namn, till exempel. Det är lätt att slå sig för pannan och undra hur vi kan röra till saker och ting på det mest obegripliga sätt när man läser tidningen i lugn och ro vid frukostbordet.
– Ser de ingenting på tidningen?
Andersson kan få heta både Petterson och Lundström i samma artikel. Men det finns en massa förklaringar – nu kommer bortförklaringarna kan jag höra någon fnysa. Nu ska han be för sin sjuka mor.
Men jag är inte övertygad om att alla vet hur det går till på en redaktion där bullernivån till och från kan tävla med vilket dagis som helst... Det är inte alltid lätt att hålla koncentrationen på topp när kollegor ropar till varandra över hela lokalen, när telefoner ringer med signaler som kan väcka döda och när hetsiga kollegor rycker ihop så stickor och strån ryker.
På min förra arbetsplats hade vi fyra man på korrekturet. Chefen var en gammal man med lång erfarenhet. Han var nog i den ålder som jag befinner mig i just nu – gravt medelålders med andra ord. Jag hann ändå upptäcka, trots min ungdom, och inse vilken tillgång han var. Han kunde komma bort till sporten och påpeka lite försynt att Calle Karlsson i Aplareds B-lag i fotboll stavade just så och inte Kalle med K som vi skrivit. Hans person- och lokalkännedom imponerade på en ung sportjournalist. Vi trodde inte ”gubben” visste något om sport...
Han imponerade ännu mer när tidningen några år tidigare infört ”finska sidan”. Den skrevs och redigerades av en man med finska som modersmål. Korrekturet skulle läsa och rätta. Naturligtvis behärskade ingen av dem finska. Vår korrekturchef – trots att ledningen tyckte det var lite onödigt – satte sig då vid mogen ålder i skolbänken och började plugga finska. Det dröjde inte så länge förrän han kunde rätta de finska texterna också... Han och andra korrekturläsare jag mött skänker jag en tacksamhetens tanke i dag. Deras arbete har gjort att jag sluppit skämmas många gånger.
Så kanske är inte min husgud Mark Twains skrivråd att rekommendera – även om många har försökt:
– Skriv full. Redigera nykter!
Det kan nog ha sina fördelar att vara nykter även när man skriver...