Jag har en mörk bekännelse att göra. Min synd är snart 30 år gammal och bör väl betraktas som preskriberad vid det här laget. Men ändå. Den har gnagt i min själ, så nu känner jag ett stort behov att komma ut ur garderoben och berätta.
Det handlar om den dagen i mitt liv som jag höll på IFK - inte IFK Västervik förstås. Det finns gränser även för hur lågt jag kan sjunka. Det var under IFK Göteborgs underbara resa mot cupsegern mot Hamburg SV, som jag under några förvirrade timmar vacklade i min tro på en randig, gulsvart lycka.
Det var en afton i maj 1982. Det var och är en magisk kväll för en fotbollsälskande svensk. Jag hade lyckan att sitta på Volksparkstadions pressläktare och se IFK Göteborg krossa de snobbiga fullblodsproffsen med Franz Beckenbauer i spetsen. IFK Göteborg vann med 3-0 efter mål av Dan Corneliusson, Torbjörn Nilsson och Stig Fredriksson (straff).
I ösregn inför 42 058 på Ullevi hade IFK vunnit med 1-0 någon vecka tidigare. I Hamburg var publiken ännu större. 61 000 såg matchen, och vi var åtminstone två från Västervik på pressläktaren. Tidningen Expressens Tysklandskorre, Knutte Granqvist, hade kommit upp från München för att förstärka den redan stora kvällstidningsredaktionen.
Stämningen i den svenska presskåren steg i takt med de blåvita målen. Ansiktsfärgen på några av de äldre och ärrade kollegorna bytte också nyans. Det kanske inte bara berodde på upphetsningen över det vackra spelet på den gröna mattan. Innehållet i de små flaskor som med jämna mellanrum plockades upp ur kavajfickorna bidrog säkert.
Men på den tiden var jag ung och relativt oförstörd. Jag jobbade hårt i tre dygn. Jag hann inte ens hämta ut mina pressbiljetter på en ölhall i Sankt Pauli (undrar varför just där). En kollega från TT:s Göteborgsredaktion hjälpte mig med den saken. Han var dessutom lite trött på att höra mitt flitiga smatter på reseskrivmaskinen, lät han meddela ytterst diskret. Han bodde i rummet bredvid. Dessutom hade jag bekymmer med att få igenom mina B-samtal hem till redaktionen i Borås. Det sinkade mig.
Så det var bara att ringa upp och läsa in förhandsartiklarna till slut. Det blev en dyr telefonräkning, kan jag berätta. Dessutom hann jag tömma delar av hotellrummets ölförråd i väntan på kontakt. Det kostade också några mark...
Det var en fröjd att jobba med IFK Göteborg under den här resan. Det var grabbar utan divalater, till skillnad från de högdragna tyskarna, som vi inte fick komma i närheten av. Efter matchen kom i alla fall den legendariske tränaren Ernst Happel till presskonferensen och svarade artigt på våra frågor, som ställdes med hjälp av en tolk, som inte var helt hemma i fotbollens förtrollande värld. Han var nog sämre på fotboll än vad vi var på tyska.
- Vad tyckte ni om Torbjörn Fälldins insats i kväll? frågade han Happel när en av kollegorna ville veta vad han tyckte om Torbjörn Nilsson.
Happel såg lite frågande ut...
De råbarkade sportmurvlarnas skratt ekade högt i HSV:s klubbrum.