När jag var ung läste jag mycket Hemingway. Hans stil, hans sätt att hushålla med orden tilltalade mig. Debutromanen – Och solen har sin gång – fick tidigt en plats i mitt hjärta. Den handlar i korthet om "den förlorade generationen" – om den grupp rotlösa, desillusionerade unga män och kvinnor som präglades för livet av första världskrigets trauman och mänskliga katastrofer. Uttrycket tillskrivs Hemingways väninna – författarinnan Gertrude Stein – som höll litterära salonger i Paris.
Romanen handlar till det yttre om en ung amerikan som reser till Paris för att skriva en roman. Under sommaren tar han en paus från skrivandet och reser till Spanien med några vänner för att fiska och se tjurrusningen i Pamplona. När jag slog igenom boken någon gång i början av 1970-talet sa jag till mig själv.
– Dit ska jag resa en dag innan håret har grånat och glesnat.
Det var inte fiskehistorierna som hade fängslat min unga och känsliga själ. Det var tjurrusningen – encierron – jag ville se. Jag fick se den många år senare.
Vi åkte buss från Göteborg till Barcelona i mitten av 1980-talet. Det var en pärs – framförallt för två av mina resliga kamrater som fått sitta dubbelvikta i de trånga sätena i en spansk buss från Frankfurt till Kataloniens huvudstad. Väl i Barcelona blev det en glad kväll på Las Ramblas innan vi steg på tåget som fördes oss mot norr – mot Navarra. Tåget släpade sig långsamt upp för bergen medan vi fängslades av det karga bergslandskapet. Väl framme tog det oss en dag att hitta rum. Hela stan var fullbokad; hotell, vandrarhem och privatbostäder. Till slut hittade vi fyra sängar åtta kilometer utanför stan.
San Fermin börjar klockan 12 den 6 juli och slutar vid midnatt den 14. Den tar på krafterna om man ska vara med. Tjurarna släpps klockan 08.00 på morgonen.
Vi var på plats i god tid, iklädda vita byxor och vit skjorta med ett rött band runt magen som man ska ha. Om nu någon till äventyrs tror att vi ska beskriva hur det är att springa på de små trånga gatorna med ett gäng blodtörstande tjurar dreglande i byxbaken får vi göra er besvikna. Inte ens som ung utsatte jag mig för sådana risker... Vi låg tryggt med näsan mot marken och kikade under avspärrningar eller hängde på dem när tjurarna frustande sprang förbi. Det räckte för att adrenalinet skulle stiga och blodet rusa lite fortare i kroppen att se de unga männen som försökte hålla tjurarna på behörigt avstånd.
Dagarna följdes av flera tidiga mornar med tjurrusningar, eftermiddagarna åt att beskåda tjurfäktningar av skiftande klass och kvalitet. Det stora karnevalståget genom Pamplonas trånga gränder missade vi tyvärr inte heller. Gatudansen med en flaska rödtjut i händerna fick tråkiga konsekvenser för flera av oss.
När jag en morgon klev in i badrummet hos den gamla damen som vi hyrde två rum av upptäckte jag att min identitetsbricka av guld saknades runt halsen. Avklippt i tåget antar jag. Den var nämligen väldigt knepig att få av. Det brukade krävas viss möda och några kraftuttryck innan jag fick loss den.
En av mina kamrater råkade värre ut än jag. Han vaknade samma morgon utan sin plånbok och en väldig massa pesetas mindre i resekassan.
Men San Fermin, dagarna i Pamplona, var värt det. Fiestan – med eller utan förluster – har gett mig minnen för livet.