En evigt ung rebell fyller sextio
Han är en av få progglegendarer som fortfarande lyckas hålla fanan högt. Att han nu fyller 60 år lär inte stoppa honom från att fortsatt säga sitt hjärtas mening i musikaliska krönikor.
60 år. Mikael Wiehe har inga planer att slå av på takten eller ägna sig åt något annat än musik. Han gör det han tycker är roligast - och får applåder för det. Foto: Scanpix Arkiv
Foto:
Han var visserligen bara 58 när han i en Expressen-intervju fick frågan om hur han såg på detta med åldrandet. Det mesta talar dock för att svaret skulle bli detsamma idag:
- Jag kan sakna att vara 25 och planera revolutionen. Jag kan tycka att min kropp blir äldre på ett sätt jag inte gillar. Men jag kan också njuta av att jag får ett större mentalt vardagsrum. Jag kan nu se vad som hänt under 30-40 år och det kunde jag inte när jag var 22.
Att slå av på takten eller ägna sig åt något annat än att skriva sånger och resa runt och framföra dem har heller aldrig föresvävat den oförtröttlige Mikael Wiehe som bland annat hävdat:
- Det jag gör är det roligaste som finns och jag får ju applåder på jobbet.
Att få applåder har han kunnat njuta av sedan han som 16-åring debuterade som altsaxofonist på en studentfest hemma i Malmö och gjorde succé med Frankie Trumbauers solo på "I´m coming Virginia". Året därpå, 1963, blir han på kompisen Göran Skyttes rekommendation medlem i jazzbandet Cooling´s Traditional Jazzmen. Innan 1964 rings in hinner han också vara med på sin första skivinspelning och skriva sin första melodi, "Up in Michigan", döpt efter en novell av hans litteräre husgud Ernest Hemingway.
Under de kommande sju åren liftade Mikael Wiehe bland annat Europa runt, bildade ett eget jazzband, började läsa litteraturhistoria i Lund, skrev en trebetygsuppsats om Henry Miller och tog en fil kand 1970. Samma år bildar han med Peter Clemmedson och Björn Afzelius Hoola Bandoola Band.
Om allt detta, med början när han som femåring flyttar från Köpenhamn till Malmö och blir mobbad i skolan för att han har kortbyxor och sjunger på rasterna, berättar Mikael Wiehe själv i den upplysande och underhållande år-från-år-biografin på hemsidan. Här får man sålunda veta att under Hoola Bandoola Bands första år var "Suite Judy Blue Eyes" länge paradnumret. Men låten tappade den positionen när Mikael Wiehe, med referens till det fortfarande pågående Vietnamkriget, skrivit och framfört "Fred (till Melanie)".
Året därpå, 1971, spelade ett utökat Hoola in sin första LP, "Garanterat individuellt", som sålde i hela 15 000 exemplar. Följande år börjar Mikael arbeta kulturpolitiskt i Malmö och åker till Kalifornien för att stötta den demokratiske presidentkandidaten George McGovern i dennes presidentkampanj.
Hösten 1972 kommer Hoolas andra LP "Vem kan man lita på" och går genast in på dåtida tracklistan Kvällstoppen och blir kvar i 16 veckor. Innan årets slut har Mikael skrivit "Danslåt för tryckfriheten" för att få in pengar till journalisterna Peter Bratts och Jan Guillous rättegång under IB-affären.
1975 debuterar Mikael Wiehe som sommarvärd i radion. Varför det blir folkstorm när han avslutar med "Internationalen" på kinesiska förstår han inte alls. 1 maj 1976 upplöses Hoola Bandoola Band. Men Mikael, vid det här laget en välkänd frontfigur för 70-talets proggrörelse, fortsätter den musikaliska kampen för en rättvisare värld i "Kabaretorkestern". Som bytts mot "Mikael Wiehe & Co" när han 1985 lyckas trumma ihop hela den svenska rockeliten som vid ANC-galan spelar in 12 miljoner kronor till kampen mot apartheid i Sydafrika.
Mikael Wiehe har medgett att han ibland tröttnar på den ensidiga bilden av honom som den ständigt agiterande sångaren. Själv ser han sig som en historieberättare i första hand.
- Jag berättar de historier jag kan, på det sätt jag kan, både under och mellan låtarna.
Men så länge det finns orättvisor kommer förstås den evigt unge rebellen Mikael Wiehe att hörbart protestera mot dem.
Så jobbar vi med nyheter