Ulf Eliasson lämnade Hyresgästföreningen för tre år sedan vid 62 års ålder, då hade han jobbat 19 år i Västervik och 13 år i Norrköping. Det var med blandade känslor han slutade. 32 år hos samma arbetsgivare går inte obemärkt förbi.
Anställningen hos hyresgäströrelsen började med ett telefonsamtal. Ulf Eliasson värvades till Hyresgästföreningen från Unga Örnar i Norrköping. Han hade då varit Örninstruktör under några år.
– Olle Helge ringde och berättade att man behövde en ombudsman i Västervik.
Ulf tackade ja och familjen flyttade till Västervik, som nästan var en vit fläck på kartan för dem alla på den tiden.
– Jag hade varit på Lysingsbadet och badat med mina föräldrar en gång. Det var 1957, minns Ulf Eliasson.
Jobbet som hyresgästombudsman, blev till och från, ganska tufft. I synnerhet under fastighetskrisen i början av 1990-talet. Hyresgästföreningen i Västervik begärde tvångsförvaltning av flera fastigheter i stan. Det blev en ny erfarenhet för Eliasson. Han fick ta på sig slips och kavaj och slåss för medlemmarnas rätt i hyresnämnden.
– Jag fick lära mig lite fastighetsjuridik, berättar han.
Ulf Eliasson var inte främmande för att ta till lite okonventionella metoder när han skulle försvara hyresgästernas rätt under krisåren. Han åkte helt enkelt runt till dem och samlade in hyrorna, så han kunde betala elen och fjärrvärmen i misskötta fastigheter.
– Det var kanske inte helt lagligt. Men det var bara en fastighetsägare som hörde av sig, berättar han.
Det ger oss en liten fingervisning om att Eliasson är en man som bryr sig om vad som händer och sker med samhället och medmänniskorna. Han har aldrig tillhört dem som gått och gömt sig när man ska välja förtroendemän. Han har alltid haft ett brinnande intresse för samhällsfrågor. Det började redan i föräldrahemmet i Borlänge. Hans pappa var kommunalpolitiker. Det blev många djupa samtal kring köksbordet.
– Vi diskuterade mycket samhällsfrågor, säger Ula Eliasson.
När Ulf slutade sjuan i folkskolan fortsatte han i Domnarvets Jernverks yrkesskola. Under några år var han järnbruksarbetare innan han hamnade i Norrköping och Unga Örnar.
– Min fru Kerstin kom in på förskoleseminariet där, förklarar han varför paret lämnade Dalarna och så småningom blev västervikare.
Eliassons engagemang i Västervik har inte bara handlat om hyresgästernas väl och ve. I dag är han ordförande för samfälligheten Kvastpricken vid Glasbruksskogen. Han har också varit politiskt aktiv för socialdemokraterna i Värme- och kraftbolaget. I Norrköping var han starkt involverad i vad man kallat för Marielundsprojektet. Det var ett EU-projekt som handlade om integration i ett utsatt bostadsområde. Och kontakten med Unga Örnar har han aldrig släppt.
Under många år titulerade han sig lite skämtsamt för skeppsredare. Det var när Unga Örnar ägde skutan Nell-Britt. Men henne fick många ungdomar möjlighet att se lite av vår skärgård. Det blev även längre turer till Visby och Borgholm till exempel. Dessutom fick medlemmar hos LO och SSU också chansen att komma ut på sjön. Nu är skutan såld sedan länge. I dag är det m/s Zita som tar Eliassons tid i anspråk.
– Hav och båtliv, är vi sidan om rockmusik, stora intressen, säger han.
I slutet av 1980-talet var Eliasson på väg att lämna jobbet som ombudsman. Han utbildade sig till folkhögskolelärare. Han hade tänkt sig att undervisa i samhällsämnen.
– Men när jag kom tillbaka till jobbet hos hyresgästföreningen såg jag det i ett nytt ljus och blev kvar, säger han.