I dag får den gnällige gubben en välbehövlig vila. Det kostar på att kverulera, kan vi försäkra den bästa av läsekretsar!
Jag ska istället berätta en liten sedelärande historia om ungdomligt oförstånd, om vilka misstag bristande erfarenhet och initiativförmåga kan leda till.
I min ungdom – som sportjournalist – lärde jag känna en dam i Stockholm. Vi kan kalla henne för Rakel. Vi hade gemensamma bekanta. Hon hade ett lika fasansfullt, som fascinerade levnadsöde att berätta. Hon hade överlevt flera kocentrationsläger, däribland Auschwitz. Hon berättade saker som etsat sig fast i mitt minne och än i dag kan få mig att rysa.
Hon och hennes tvillingsyster, mamma och mormor var födda i samma stad – men i tre skilda länder. Jag minns inte namnet på staden. Det är runt 30 år sedan hon berättade sin historia, innan hon immigrerade till Israel för att möta sina fäders Gud.
I början av 1980-talet, precis som under andra världskriget, tillhörde staden i alla fall Rumänien, tidigare Österrike och Ungern, vill jag minnas.
Kommunistregimen försökte efter kriget locka Rakel och hennes syster tillbaka till det socialistiska paradiset. Men för två plågade unga flickor som med de vita bussarna nått freden i Sverige var det inget alternativ. Att återvända till en diktaturstat när de nyss kommit levande ur käftarna på en av de blodigaste regimerna i historien var inte ens en möjlighet att överväga för dem.
Rakel träffade en tysk judisk flykting, som blev hennes man. Han hade flytt från Berlin redan på 1930-talet. I Stockholm umgicks han i samma kretsar som andra tyskspråkiga, intellektuella flyktingar. Senare berömda män som Willy Brandt och Bruno Kreisky tillhörde den kretsen
I Berlin hade han läst juridik. Men hans yrkesliv blev annorlunda i trygghetens stamort på jorden. Han blev kamrer på ett mindre företag i Stockholm. Det trivdes han aldrig med, har jag förstått.
Han var en djupt intellektuell människa, som skrev och funderade mycket. Hans tankar blev artiklar som företrädesvis publicerades i den då mycket livaktiga fackföreningspressen. En och annan gång föll hans alster DN:s allsmäktige Olof Lagercrantz i smaken. Men refuseringsbreven var fler och sparade…
Rakels man såg tidigt att den stöveltrampande hopen, i taktfast marsch mot makten i Tyskland var farlig för honom. Han var inte bara jude, hans föräldrar var aktiva kommunister. Det var inte det lättaste bagaget att bära med sig i Tyskland under de bruna, hakkorsfyllda åren.
Hans föräldrar hade tillhört den innersta kretsen kring Spartakistupproret, med Rosa Luxemburg och Karl Liebknecht i spetsen, 1919.
Det är här min journalistiska ungdomssynd börjar utkristallisera sig. I början av 1980-talet fanns det en gammal dam på ett sjukhem i Stockholms södra förorter, som hade tillhört samma krets.
På en liten sjuksal låg en ensam judisk kvinna som fick få besök. Det var nog bara Rakel som besökte och kunde tala med henne. Hon var på väg in i barndomen och pratade bara jiddisch.
Rakel talade jiddisch och jag måste erkänna att mina kunskaper i detta språk var och är högst begränsade – för att vara helt uppriktigt måste jag överraskande tillstå att de är helt obefintliga. Men det var inte det som hindrade mig den gången. Det var min inskränkthet. Jag var sportjournalist, inte kunde jag skriva en sådan historia, även om jag hade en begåvad tolk. I min värld sprang man omkring i linimentsdoftande omklädningsrum och frågade någon svettig fotbollsspelare hur det kändes att sparka en boll i mål…
Om jag varit lite mer öppen, vaken och vidsynt så kanske jag kunnat ha fått höra en historia som haft bäring än i dag. Nu är det för sent. Inte ens Rakel kan hjälpa mig längre.
Hon är död sedan länge. Sviterna av livet i koncentrationslägren släckte till slut hennes liv. Hon och hennes syster dog båda barnlösa. Det hade Hitlers bestialiska hantlangare i lägret sett till. De hade gjort dem oförmögna att föda barn.
Så till sist en liten, beskäftig måhända, uppmaning till alla unga, journalister såväl som alla andra, som ännu inte har börjat fundera på den första pensionsutbetalningen. Tveka inte när oväntade tillfällen dyker upp – ta alla chanser som livet bjuder!