Allt som allt har det blivit fem barn och elva böcker - som under året kommer att utökas med två till - böcker alltså. Några fler barn lär det inte bli och om Unni får bestämma kan det gärna dröja ett tag till innan barnbarnen börjar trilla in.
För även om hon beskriver sin ålder som att hon gått över krönet och börjar se slutet så är livet bra just nu. Som om erfarenheterna äntligen ramlat på plats och blivit till en grund lika stark som urberget.
Det betyder dock inte att hon slutat engagera sig - tvärtom. Att bekämpa orättvisor är det som Unni brinner starkast för. Hennes böcker handlar ofta om kvinnor som dragit det kortaste strået i ett förhållande.
- Trots all trygghet kämpar kvinnor för att vinna en mans kärlek. Fortfarande måste de få bekräftelse av en man för att känna sig hela. De vågar inte höja rösten, bråka och vara jobbiga utan blir i stället överanpassade.
Har du själv varit i det där dåliga förhållandet?
- Ja men gud ja. Det är ju the story of my life. Det var därför jag titulerade min förra roman Boven i mitt drama kallas kärlek. Jag har verkligen trampat på minor och jag har inte förstått det förrän efteråt. Förutom det har det mesta gått ganska bra i mitt liv.
Romanen Boven i mitt drama kallas kärlek skrev Unni i samma veva som hon sparkade ut den man som hon levt med i flera år. I den beskriver hon ett förhållande med ständig psykisk och fysisk misshandel. Då var det ett måste att få berätta om allt det fruktansvärda som hänt och reaktionerna lät inte vänta på sig. Främst är det andra kvinnor som hört av sig och berättat om sina egna erfarenheter. Men alla har inte varit lika välvilligt inställda.
- Det blev ett herrans liv när boken släpptes och det var jag som fick bära hundhuvudet. Jag blev misstänkliggjord och synad i sömmarna. Det har varit väldigt lärorikt, men medan det pågick kunde jag verkligen hålla mig för skratt.
Sedan dess har det gått snart fyra år och förra året landade senaste romanen Bluffen i bokhyllorna vilken också blev mycket väl bemött av recensenterna.
- Det blev jag väldigt glad över. Det kändes som en upprättelse, kommenterar Unni.
Under tiden har livet lappats ihop bit efter bit. Vissa av vännerna föll bort, nya kom till. Men relationen till barnen har bara stärkts - det som Unni rankar som det absolut bästa i sitt liv jämte böckerna.
Nu är alla vuxna och har flyttat hemifrån, men med jämna mellanrum samlas de hemma hos mamma Unni.
- Då åker armékärlen fram. För när de tar med sig alla pojk- och flickvänner blir det storkök. Det enda som funkar är jättegrytor som kan stå på spisen i timmar, för de kommer aldrig i tid heller - ungjävlarna, haha.