Det var en septembersöndag 1980. Jag var fortfarande ung och lovande... Jag stod i det inglasade printerrummet på tidningen där jag jobbade och sorterade sporttelegram. Maskinerna spelade sin egen musik. Den var inte speciellt njutningsfull. Det var därför printerrummet var inkapslat.
Telefaxen, som bara kunde sända mellan två fasta stationer, stönade och kved när manusbladen sakta kröp fram. De var stora och sladdriga som dåligt toalettpapper. De moderna printarna var piggare, där svischade orden och raderna fram i hög fart. Den gamla telexapparaten dundrade fram bokstav för bokstav på telegramremsan, framför våra ögon såg vi ord och meningar växa fram. Det var fascinerande.
Jag var grön, nervös och lyhörd för vad de äldre och mer erfarna skulle tycka och säga på den tiden, så samtalet mellan två äldre redigerare har etsat sig fast i mitt minne. Så här var det:
En ännu yngre kille - en gymnasist - hade precis lämnat sitt manus och var på väg ut. Vi hälsade och bytte några ord. Han berättade att han gick på gymnasiet och recenserade film ibland och drömde om att bli journalist.
När jag några minuter senare gick jag förbi de inte så gamla, men rutinerade redigeringsrävarna på nattredaktionen, suckade en av dem tungt, pustade och viftade med manuslapparna.
- Den där grabben är (några väl valda svordomar) fullständigt obildbar.
Våra vägar skiljdes några år senare. Han försvann som en avlöning till äventyren i huvudstaden. Han blev politisk reporter, bildredaktör och fotograf på FLT (Förenade Landsorts Tidningar). Han slutade på FLT, flyttade till London för att frilansa. Under 1990-talet var New York hans bas. Världen var hans arbetsplats.
I dag kan man knappast sätta på radions P1 utan att höra min ungdomsvän rapportera från någonstans Långtbortistan. Nils Horner är sedan länge Sveriges Radios stringer i Asien. Numera sträcker sig hans bevakningsområde från Afghanistan till Östtimor och lite till i olika riktningar.
I dag "träffas" vi då och då via Facebook. Senast för några veckor sedan då var han i Tokyo. Han är ständigt i farten, ständigt på resa till Asiens många oroshärdar. Så här, ungefär, utspann sig en av våra första konversationer på Facebook för något år sedan:
Var bor du egentligen?
- Hemma är där jag hänger min hatt.
Var är du nu då?
- Just nu i Bangkok men i morgon på väg till Afghanistan.
Vad ska du göra där?
- Inget särskilt, bara vanlig rutinbevakning. Min vardag...
Låter inte så mycket rutinbevakning för en familjeredaktör i Småland.
- Hehe, same, same but different, som de säger här i Thailand.
Fotnot: En stringer är en frilansjournalist som på egen hand har bosatt sig utomlands och har ett muntligt eller skriftligt avtal med en redaktion om att sköta deras bevakning från landet/regionen.