Eva Johansson: De usla och eländiga

Nyligen utsåg tidningen Svensk Historias läsare årets historiebok 2014. Det blev boken Usla, elända och arma, en antologi av ett antal svenska historieforskare. Samtliga artiklar handlar om utsatta människor på samhällets botten under historisk tid. De fattiga och sjuka, de vansinniga, löskefolket som inte kunde försörja sig, brottslingarna och tiggarna.

En annan bok i ämnet är De bortglömdas skuggor av Karin Edvall, som berättar om utsatta kvinnor under 1700- och 1800-talet.

Att de är många, det vet vi som släktforskar. Fattiga backstugusittare, skröpliga och sjukliga torpare, säkert ofta utslitna i förtid av hårt arbete, handikappade av skador och sår som inte läkte. Som Karl Oskars far som fick en sten på foten och sedan blev invalid och inte kunde sköta gården längre.

De skyddsnät vi har i samhället i dag fanns inte förr, utan man fick lita till medmänniskornas barmhärtighet. Och den fanns, tro inte annat.

I husförhörslängderna skriver prästerna anmärkningar om sina församlingsbor, i kolumnen för särskilda upplysningar. Det är här sådana här omständigheter kommer fram.

Vi kan till exempel läsa om drygt femtioåriga Stina Svensdotter som är "obotligt sjuk af lungsot" och hennes son Anders i 20-årsåldern, som är sjuk och oförmögen till arbete. De bor på torpet Ekhult under Trästad i Blackstad på 1830-talet.

I backstugan Nytorp i Gladhammars socken bor vid samma tid den utfattiga änkan Kajsa Lisa Jansdotter och hennes vuxna dotter Lovisa som är ”mycket sjuklig och till tjänst oförmögen” enligt prästen.

Drängen Carl Lund på Tyllinge säteri i Dalhem är sjuk och oförmögen till arbete redan vid 25 års ålder. ”Hyses av barmhärtighet” skriver prästen.

Hur gick det för arbetaren Carl Johan Möllstedt och hans lille son Johan Alfred? På 1850-talet fanns familjen på Stora Rätö i Lofta socken. Carl Johan dömdes till vatten och bröd i 15 dygn för att ha misshandlat sin husbonde. I juli 1851 dömdes hustrun Anna till vatten och bröd i sju dygn för att hon tjuvmjölkat en ko. Bara tre månader innan hade hon fött parets yngste son, så kanske var de utan mat och hon ville inte se barnen svälta.

1856 dog hon och äldste sonen, född 1845, dog året efter. När det bara är Carl Johan och en sexårig son kvar av familjen försvinner de ur kyrkboken och antecknas ”på socknen”. Det vill säga att prästen inte vet var de finns längre. Kanske drog de runt och tiggde.

Anteckningarna gjorde prästen förmodligen för att ha som underlag för att fördela fattighjälpen i socknen och för beskattningen. Den fattige behövde inte betala skatt.

På kyrkstämman beslutades om fattighjälp, innan det blev en kommunal angelägenhet i modern tid. Läser man kyrkstämmoprotokoll kan man se att det finns många exempel på hjälpsamhet och barmhärtighet gentemot de eländiga och sjuka. Men fattighjälpen var nog ofta ganska slumpartad, beroende på vilken socken man bodde i. Det kunde skilja rejält mellan den hjälp som gavs.

Att ge till fattiga tror jag också ansågs nobelt och fint. Kanske såg man det oftast som en olycka för dem som var fattiga, även om det också var självklart att de skulle förbli fattiga och inte höja sig över sin plats.