Du har säkert sett dem på tv, programmen Vem tror du att du är? – om kändisar som släktforskar. Att släktforska har blivit trendigt. 1,2 miljoner tittare såg Björn Skifs leta efter sina rötter i säsongens första program för några veckor sedan.
Har släktforskning blivit en folkrörelse nu? Vi lär vara en bra bit över 50 000 i Sverige som släktforskar, och jag är en av dem. Det som gjort det möjligt är förstås digitaliseringen av arkivdokument, så att vi kan forska via internet. Men det kan ju inte vara den enda förklaringen.
Själv fascineras jag kanske mer av själva forskningsprocessen än längtan att få veta mer om min fars och mors förfäder. Men resultaten är en fantastisk bonus. Plötsligt förstår jag, och känner mig delaktig i, min egen historia.
Detta är verklig mikrohistoria, precis som hembygdsforskning. Att till exempel kunna läsa att prästen skrivit i husförhörslängden ”... och förklarade sig båda i Amerika hafva öfvergått till Baptistsamfundet och att de vidhåller denna lära utan att låta sig däruti rubbas.” Det handlar om Karin Larsdotter och hennes make Tysk Anders Andersson i Mora 1857. Några få ord men som säger så mycket om det här paret.
Sedan jag började släktforska har jag fått lite mer perspektiv på livet. När jag nyss satt med första barnbarnet, en gosse på snart ett halvår, i mitt knä tänkte jag på att det hela tiden kommer nya generationer, och att han ingår i en lång kedja av människor. Vi pratade runt middagsbordet om min släktforskning, där jag bland mycket annat hittat den gamle bonden Peter Jonasson i Urshult i södra Småland, född 1789 och död 1880. Han är farfars mormors farmors far till mitt lilla barnbarn. Vilka av hans gener har följt med genom alla dessa generationer?
Det vet vi så klart inte, för vi träffade ju aldrig Peter Jonasson. Det finns inte heller något fotografi på honom, eller någon beskrivning som talar om ifall han hade bruna ögon och blont hår eller något annat signifikativt. Men en sak vet vi om honom: han var en överlevare. I sin ungdom blev han levande begravd en gång, när man trodde att han var död, och han lyckades sparka sig ut ur kistan. Annars hade inte mitt lilla barnbarn funnits precis som den han är. För då hade jag haft en annan far till mina barn, och ett annat barnbarn, eftersom släktleden där emellan inte funnits.
Sådana tankar kan uppenbara sig när man släktforskar.
Det är riktigt roligt att släktforska, faktiskt den i särklass roligaste hobby jag någon gång ägnat mig åt. Och lika roligt att släktforska om andras släkt som min egen.
Ibland funderar jag på varför jag tycker så här. Och har kommit fram till att det är detektivarbetet som är det roliga. Att hitta svar på frågor jag inte visste att jag hade förrän nu.
Jag borde nog ha blivit arkivarie i stället för journalist.
Det är känt att vi som håller på med sådant här blir ganska nördiga, och kan uppslukas av släktforskningen så till den milda grad att några planerade timmar med de digitaliserade kyrkböckerna lätt blir både hela kvällar och nätter. Och att vi pratar om detta i tid och otid. Mest i otid.
Men man får akta sig så att man inte ägnar sig mer åt de döda än de levande. Det är ju de levande som för livet vidare, de andra är redan historia.