– Det var en stor upplevelse, säger Kjell Westerlund, koordinator i föreningen och den som fick äran att ta emot fanan.
På plats i Stockholm var också Västerviksföreningens ordförande Jorid Williamson och sekreterare Sven Olof Nilsson.
Själva ceremonin föregicks av en hel massa övning. Redan dagen innan skulle representanter från de tio föreningar och organisationer som i år skulle få fanor vara där för att repetera.
– Det var svinkallt och blåste, säger Kjell Westerlund.
– Vi skulle träna på hur vi skulle gå, först utan att tv var där och sedan med tv.
På nationaldagen var de tvungna att vara på plats i god tid innan firandet skulle börja och fick inta hedersplatserna alldeles intill Sollidenscenen.
– Sedan kom kaleschen med kungligheterna, prinsar och prinsessor.
– När vi hade tagit emot våra fanor sa kungen: "Vårda den väl!" Och vi fick svara i korus: "Tack ers majestät!"
– Sedan skulle vi stå där och hålla våra fanor och det är en ganska stor och otymplig historia det där, skrattar Kjell.
Föreningen är glada och tacksamma för äran och för uppmärksamheten som fanmottagningen har skapat. I vanliga fall för Sverigekontakt en ganska anonym tillvaro och vill gärna försöka locka fler, och yngre, medlemmar.
– Vi är ett 30-tal i föreningen nu, men få aktiva. Och vi börjar bli lite gamla, vi som är med, säger Sven Olof Nilsson.
Han och Kjell berättar att det en gång i tiden fanns över 130 föreningar. Nu finns endast tre kvar, Göteborg, Stockholm och Västervik.
Västerviksföreningen har levt kvar tack vare ett stort engagemang och drivande ordförandeskap just här, det tror i alla fall Sven Olof och Kjell.
Sverigekontakt är en ideell förening med medlemmar över hela världen. Den startades en gång i tiden för att hjälpa emigrerade svenskar att bevara kontakten med sitt hemland. Numera inriktar sig medlemmarna på att:
* underlätta för svensktalande i utlandet att behålla sitt svenska språk och utveckla sina kontakter med Sverige.
* stödja svenska utlandsskolor.
* främja undervisningen i svenska vid skolor utomlands och stödja svenskstuderandes intresse för språkliga och kulturella kontakter med Sverige.
* kartlägga och bevara svenskminnen i utlandet.
Kjell Westerlund berättar att han lockades in i föreningen under ett av deras jippon för att värva medlemmar och bland annat för att hans mor på 30-talet utvandrade till USA.
– Hon återvände med mig till Sverige efter att hennes man, min far, dött och hon blivit änka, säger han.
För Sven Olof Nilsson var vägen in i föreningen en annan.
– Jag gick med redan 1958 när jag jobbade i Montreal. Jag har jobbat mycket utomlands och det var ett bra sätt att hålla kontakt med Sverige och få möjlighet att läsa svenska tidningar, säger han.
På den tiden togs nämligen restupplagor, de tidningar som inte sålts i affärerna, tillbaka av distributörerna. En del skeppades sedan ut i världen.
Gemensamma nämnare för de flesta av Sverigekontakts medlemmar är att de är intresserade av språk och historia.
Västerviksföreningen riktar främst sin verksamhet österut, till Finland, Estland och Ukraina.
– Sedan 1930-talet har vi kontakt med en svensk skola i Hyvinge i Finland. De får skolpeng av staten, men inga pengar för utrustning, så vi har hjälpt dem bygga upp sitt bibliotek. Varje år skickar vi över bokreakatalogen, så får de välja ut böcker och vi betalar, säger Kjell.
Stipendiater får också komma och läsa på folkhögskola i Sverige och föreningen hjälper till att finansiera bevarande av svenska minnesmärken i utlandet.
Västerviksföreningen har också inrättat ett stipendium på 3 000 kronor för elever som skulle vilja ägna sitt projektarbete i något som är relaterat till Sverigekontakts arbete i de tre länderna, men hittills har ingen nappat.