Operaskandal
I dag - så här 100 år efter Jussi Björlings födelse - är det kanske svårt att förstå hans storhet för dem som inte är operafrälsta. Men för dem som älskar konstarten är han nummer ett. Han är den stjärnan som lyser klarast och starkast på operahimmeln. Det är fortfarande många kännare som anser att han är världens främste tenor genom tiderna.
Två år efter det uteblivna besöket i Västervik gjorde han succédebut på La Scala i Milano. Han la den erkänt kräsna publiken och de vassa kritikerna för sina fötter. De föll handlöst för hans förtrollande röst. Det är få operasångare förunnat. Det är bara den yppersta eliten som klarar sånt. Björling tillhörde den begåvade skaran.
Men den gudabenådade sångaren hade, som många andra stora män, fått betala sin storhet med svaghet på något annat område...
I Västervik var han inte lika högt älskad den där söndagskvällen i maj 1944, som i Milano två år senare. Björling skulle ge en konsert i idrottshallen. Nästan 1 000 biljetter var sålda i förköp, skrev VT. Det var inte riktigt så många men vi återkommer till den saken. Hur som helst så hade man lagt ner en massa arbete med förberedelse när återbudet kom sent på eftermiddagen. Det slog ner som en bomb. Arrangörerna blev naturligtvis skakade. De försökte genast få kontakt med Björling.
Efter visst detektivarbete lyckades man spåra honom. Han fanns på Frimurarhotellet i Linköping när operation övertalning inleddes. Men alla försök var förgäves. Björling beklagade och bad om ursäkt för allt obehag han ställt till med. Han berättade att när han kom att tänka på att det var i Västervik som hans älskade far, David Björling, hade gått bort hade han blivit så rörd att det var omöjligt för honom att sjunga inför publik. Han kunde inte ens åka in i stan utan hade bett chauffören att vända strax utanför i Jenny.
Västerviks-Tidningen konstaterade att det var många år sedan David Björling hade lämnat jordelivet under en sångarresa genom landet. Han dog den 13 augusti 1926 på Västerviks lasarett. Dödsorsaken var brusten blindtarm.
- Min far står ännu som en gud för mig och det förklarar mitt handlingssätt, sa Jussi Björling.
Han ville gottgöra sitt svek. Han lovade Konsertbolagets ombud i Västervik att donera 10 000 kronor för utbildning av sångbegåvade västervikare. Donationen hade han tänkt kalla för David Björlings minne. Men så vitt vi kunnat utröna kom det aldrig några pengar.
Västerviks-Tidningen var inte nådig mot den "nyckfulle" sångaren och konstaterade att det inte var första gången han svek fullsatta konsertsalar. Tidningen tyckte att Björlings bevekelsegrunder inte var riktigt övertygande. Det var ju inte först utanför stadsgränsen som han fick veta att han skulle sjunga i Västervik...
Nu orsakade han inte bara besvär för arrangörerna. Det var många som lagt ner tid och pengar för att komma in till Västervik för att lyssna på den världsberömde tenoren. Tidningen talade med en man som lagt ut 55 kronor (en dryg tusenlapp i dagens penningvärde) till ingen nytta. Han var inte glad kan man förstå.
Och till slut noterade redaktören att sångaren antagit en skriftlig inbjudan till supé hos en Västerviksfamilj och kort därefter accepterat en inbjudan från en annan utan att lämna återbud till den första. Och där satt man på båda håll med sin mat - med tillbehör - utan någon prominent gäst.
Slutklämmen av tidningens referat fick folkskolläraren Sven Högberg att gå i taket. Han var en betydande man i Västerviks musikliv under många år. Högberg hade varit god vän med Jussi Björlings far och kände naturligtvis också sonen. Han gick till ett ursinnigt angrepp. Först skällde han på redaktionen för att den inte kontrollerat den korrekta förköpssiffran, 700, enligt Högberg. Men det som verkligen fick hans blodtryck att stiga högst väsentligt var de båda middagsinbjudningarna, som referats. Tidningens slutrader vittnade om dålig smak och lite respekt för folks privatliv.
- Bäst kanske hade varit att tiga ihjäl en sådan osmaklig dumhet, men då nu även Stockholmspressen ansett "skandalen" värd att omtalas anser jag att jag bör ta upp saken, skrev Högberg.
Han ansåg att tidningen gjort staden en björntjänst med sina skriverier och genom signaturen Filips krönika i Aftonbladet hade löjets skimmer lagts över vårt lilla Grönköping. Han fortsatte att redogöra för middagsinvitationerna och berättade att Björling hade ringt återbud.
Han tyckte man skulle försöka förstå de psykiska påfrestningar som kunde drabba både den ena och den andre och inte lägga sten på bördan. Även om Björling vid andra tillfällen svikit publiken av självförvållade orsaker så kunde han gå i god för att det inte var så den här gången och inte heller någon tillfällig nyck.
Bernhard Engman, tidningens chefredaktör och ansvarig utgivare, var minst lika irriterad som Högberg och gav svar på tal. Även om han gärna hade avstått från att gå i polemik och med stor självövervinnelse fattat pennan. Det hade varit bäst för både Högbergs och Björlings anseende om inte insändaren kom i tryck, att historien begravts i glömskans välsignade brunn. Han berättade att han försökt talat "förstånd" med Högberg utan att lyckats, att få honom att dra tillbaka sin insändare.
- Så nu faller allt ansvar på Högberg.
Han erkände att förköpssiffran inte var korrekt: "Men som bekant ska man inte heller svära på magisterns ord, de påstod ju redan de gamle": Högbergs siffra var inte heller rätt. Den exakta siffran var 765, om det nu skulle vara så noga. Engman hävdade att man kunde räkna med att överblivna biljetter hade sålts direkt i idrottshallen så publiksiffran 1 000 var ett högst rimligt antagande.
Huvudsaken för Högberg tycks ha varit historien om middagsbjudningarna. Engman gav ett långt och ordrikt svar som handlar mycket om vett och etikett, vem som lovad vad och när. Det leder för långt att fördjupa sig i alla detaljer. Han var övertygad om att om Jussi Björling hade läst Högbergs insändare så hade han knäppt sina händer och bett en stilla bön:
"Gode gud bevara mig för mina vänner, mina ovänner klarar jag nog själv."