Nils-Erik har nog ingen kallat honom för sedan han slutade skolan. Och inte ens där var det självklart att alla lärare kallade honom för Nils-Erik.
- Gösta Reinholdsson sa "Nille", berättar Nils-Erik med värme i rösten.
De var under de sista åren på Marieborgsskolan som Reinholdsson var "Nilles" lärare. Det var en man som "Nille" gillade högt och rent, låter han oss förstå. Reinholdsson skiljde sig lite från de andra lärarna. Han var lite modernare kan vi säga.
- När han spelade brännboll i kortbyxor med oss på skolgården var det inte populärt hos de äldre lärarna, minns "Nille".
Sigurd Hedman, som många Västerviksbarn har darrat inför, gjorde klart för sin yngre kollega att om han ville ha kvar sin tjänst på skolan så var inte kortbyxor en lämplig klädsel under gymnastiktimmarna på skolgården.
"Nille" trivdes i alla fall i skolan. När folkskolan var avklarad väntade ett långt yrkesliv där sax, kam och rakkniv blev hans arbetsredskap. "Nille" var 14 år när han började som lärling i Hans Karlssons salong i Allén, mitt emot Augustenburg. Han fortsatte hos Kinnander på Strandvägen innan han öppnade eget, först på Strömsgatan 1967, senare tillsammans med Harry Konrad på Storgatan.
"Nille" var en "klippare", om ordvisten ursäktas, både på fotbollsplanen och i ishockeyrinken. Det är få, om någon, med större bollbegåvning som har fostrats i Västerviks fotboll. Även om "Nille" var bra i ishockey också så är det fotbollsspelaren folk pratar om och minns.
Hans fotbollsgener var sällsynt väl utvecklade. Sju av hans morbröder spelade i VAIS A-lag - samtidigt! Syskonen Nilsson var 14 barn! "Nille" växte upp i VAIS-land, på Folkparksvägen i Höckersbo. Hans talang upptäcktes tidigt. Han debuterade i VAIS A-lag redan som 15-åring. Det var borta mot Målilla hösten 1953. De gulsvarta eleganterna förlorade med 3-1. Nille gjorde målet. Det blev många flera under en 15 år lång karriär, både i VAIS och i Smålandslaget. "Nille" var dessutom en av de tongivande grabbarna när VAIS vann junior-DM 1956.
- Om inte hans pappa hade stoppat honom hade "Nille" gått hur långt som helst; allsvenskan, landslaget och kanske till och med en proffskarriär.
Det är en "sanning" som vi växt upp med. Det är inte från en person eller vid ett tillfälle vi hört de orden. Men hur var det då. "Nille" lättar själv på dimslöjorna:
- Jo, det stämmer nog att pappa var motståndare till att jag skulle flytta. Men jag var samtidigt fruktansvärt blyg och hade lite dåligt självförtroende och var rädd för att göra bort mig.
Anbuden var många. Derby, Saab och Motala AIF i division II. Jönköping Södra och IFK Norrköping i allsvenskan.
- Georg "Åby" Ericson från IFK Norrköping ringde mig tre gånger. Den sista gången var när jag gjorde lumpen på Gotland. Han sa till mig att nu ringer jag inte fler gånger. Jag gick väl en vecka och tittade på den där telefonautomaten och funderade på hur jag skulle göra, säger "Nille".
Det blev inget telefonsamtal till Norrköping. Det kan han ångra lite i dag. Det hade nog varit värt ett försök med facit i hand. "Nille" stannade i stan och blev VAIS trogen. Han bildade tillsammans med Ove Thörnlöf ett svårstoppat radarpar när VAIS krigade i toppen av division III.
Han var senare en ivrig förespråkare för sammanslagningen med Jenny. Han hoppades och trodde att stans fotboll skulle vitaliseras på så vis, att den långa ökenvandringen skulle ta slut, att folk skulle strömma till matcherna igen.
- Jag fick ta mycket skit på stan för att jag var för en sammanslagning. Det var många som tyckte att jag svek VAIS. Det fanns till och med de som slutade att klippa sig hos mig.
Idrotten väcker starka känslor. Det kan alla som har tagit på sig en matchtröja och känt doften av liniment i ett omklädningsrum intyga. Men om sammanslagningen fick känslorna att storma så nådde de närmast orkanstyrka när VFF (Västerviks FF) självmant valde att gå ner i seriesystemet. Det fick bland andra, den fridsamme "Nille" Södergren att sluta gå på fotboll.
- Det var det dummaste beslut som tagits i Västerviks idrottshistoria. Det kan du skriva, säger han med lite mer hetta i rösten än vanligt.
Under vårt långa samtal är det enda gången det brinner till lite i "Nilles" ögon. Det är ett trevligt samtal med många skratt och en ganska ostrukturerad intervju, måste vi erkänna. Det hör till pjäsen att vi är gamla bekanta och delar många minnen. Undertecknad var en av "Nilles" pojkar. Vi var ett gäng hockeyfrälsta grabbar födda 1955, som han efter sin karriär, som lagledare, lotsade fram till många segrar på uterinken mellan 1967 och 1972...
- Jag tror att tolv av er grabbar från det laget någon gång spelade i A-laget, säger "Nille".
När "Nille" hade lagt skorna på den berömda hyllan med alla avlagda idrottsgrejer blev det mer tid till annat. Under 28 år hyrde "Nille och Stig "Pyret" Johansson med familjer ett sommarparadis på Rågö. Det blev mycket båtliv och fiske. Båtlivet tog i princip slut en novembernatt 2001 då båthuset på Lögarebergen brann ner till grunden.
- Jag köpte en ny och lite mindre båt. Men den hade vi inte så länge, säger han.
I våras åkte "Nille" på ännu en hjärtinfarkt. Han har haft flera. Den här gången var det nära. Han var på väg till sjukhuset för att hämta ut ett recept när det hände. Han föll ihop utanför entrén och fick snabbt hjälp. Det blev iltransport till Linköping. Inom loppet av tio minuter hade han haft två hjärtstopp.
- Läkaren sa att jag hade haft stor tur som klarade mig. Jag har fått så mycket hjälp, säger "Nille", som öser lovord över svensk sjukvård.