De flesta av mina arbetskamrater här på tidningen tillbringade sin barndom på dagis eller hos dagmammor. Det vet jag efter en inträngande djupstudie på redaktionen. Den gav värdefulla svar som förklarar en del av mitt dagliga lidande.
Vi jobbar i ett öppet kontorslandskap. Det är inget som jag önskar att min värsta ovän ska behöva genomlida. Vi sitter i små grupper ganska tätt intill varandra. Bullernivån är högre än den jag minns från min tid på verkstadsgolvet på Electrolux för 40 år sedan. Vi kan konkurrera med vilken småbarnsgrupp som helst. Vi kommer garanterat vinna matchen om vem som kan skrika högst och mest.
Mina arbetskamrater – inte alla ska jag vara storsint att medge – har utvecklat sina röstresurser på ett beundransvärt sätt i klassen högst och mest. Det de lärde sig som småttingar på dagis har de som vuxna förfinat till mästarklass. Det är ingen idé att försöka komma med några invändningar när de höjer rösten. Alla fåfänga försök drunknar ändå när ljudbangarna slår i taket. De bullerdämpade plattorna gör ingen större nytta.
I dag sitter jag med stora obekväma hörselkåpor på huvudet för att kunna tänka. Det är inte alltid tankarna blir så klara ändå. Men det beror väl inte bara på bullernivån – brist på begåvning och intellektuell skärpa är säkert också bidragande orsaker.
På dagis, bland de andra små gulliga barnen, fick mina arbetskamrater lära sig skrika till varandra för att överhuvudtaget få lite uppmärksamhet och kanske en syl i vädret, har vi förstått. Det skulle i dag inte falla dem in att resa sig i upp ur stolarna, ta en liten promenad över redaktionsgolvet för att byta några lågmälda ord med en kollega. När de ges möjlighet att istället lufta sina lungor och skrika över redaktionen så håret hade rest sig om jag hade haft något kvar av den varan:
– VEM HAR SÖKT NN FÖR EN KVART SEDAN? HAN ÄR I MIN TELEFON OCH UNDRAR!
De är inte bara på redaktionen vi hör folk skrika sig hesa ska vi i ärlighetens namn konstatera. Exdagisbarnen firar orgier i ljudchocker i alla tänkbara offentliga miljöer. Om de bara får en mobiltelefon i handen så är det beredda att delge omgivningen det mesta om sina privatliv. Ibland är de högljudda samtalen så intima att en man i min ålder blir lätt generad och blygs. Jag vill inte veta vad exdagisbarnen gjorde under förra helgen eller vilka som har kommenterat deras senaste inlägg om ditten och datten på twitter och facebook.
Det leder osökt en gnällig gubbe in på ett annat fenomen som tröttar en man som nått mogen ålder.
Delaktighet är högst överskattat, enligt min ålderdomliga syn. Jag vet att det är en otidsenlig inställning när man ska dela och gilla hela tiden, helst dygnet runt. Men jag har inget problem med den saken. Jag är och kommer förbli en obstinat gubbe – jag lovar – så länge jag skriver!