"Cellon känns ibland som min närmaste släkting"

Söndagen den 13 mars höll Västerviks Orkesterförening sin Vårkonsert i Bryggaren. Per Nyström var solist i Robert Schumanns Cellokonsert i a-moll. Per Nyström är Camerata Nordicas solocellist. Att då samtidigt hinna repetera in Schumannkonserten med Orkesterföreningens blandorkester, det var knappast något att tänka på. Så ända fram till de två sista repetitionerna satt där en okänd ung man med sin cello för solostämman. Han kunde den. Och spelade utsökt! Namnet är Daniel Furugren. Vem är nu han?

Musikskolans tidigare cellolärare, Gunnar Andersson, gick i pension i våras. Till höstterminen måste alltså skolan hitta en efterträdare. Kontakter visade att en ung cellist skulle kunna kombinera tjänsten med en motsvarande halvtid i Valdemarsviks Musikskola. Så blev det.
Daniel kom hit när höstterminen startade. Accepterade arbetsuppläggningen. Hittade bostad här och pendlar till Valdemarsvik de dagar han undervisar där. Körkort blev snabbt nödvändigt. Att bekvämt ta sig mellan Västervik och Valdemarsvik i buss var inte lätt.

Vem är han då, denne unge man bakom sin vackra celloton? En ung dalkarl, född i Grängesberg, halvannan mil sydväst om Ludvika. Uppvuxen, kan man säga, i Cassels, det förbluffande konserthus som den märklige gruvägaren, Sir Ernest Cassel, helt enkelt gav lilla Grängesberg. Grängesbergs Orkesterförening håller hus där, och det hör hela Musiksverige.

Är det nu därför som&.? Ja, kanske. Förutom Daniels morfar, körledaren, har ingen annan i familjen varit musikaktiv.
I tredje klass kom musikskolning på tal, som det brukar vara. Daniel fick välja mellan blockflöjt och mandolin och tog mandolinen. Men musiklärarn råkade vara cellist och märkte snart att den där lille hade något extra. Kunde cello vara intressant? Jo. Så Daniel prövade. Och fastnade. Då var han tio.

När en osäker ung människa glider in i sin första krisålder, puberteten, kan allt hända. Vad kompisar tycker blir ofta avgörande. Cello är väl rent löjligt.
Men har man redan hunnit så långt in i ett instrument som Daniel, då går det lättare att hålla fast. En klok lärare lärde honom att en cello minsann är lika tufft att släpa på som en elgitarr.

Det som kunde ha tagit över huvudintresset var annars idrotten, inte minst skidor där Daniel tävlade mycket och nådde riktigt långt. Men idrottsintresset svalnade när juniorleken började tryckas ner av vuxet allvar.
Gymnasium i Ludvika. Naturvetenskaplig linje. Tanken att musiken skulle kunna vara ett yrke kom upp först efter studenten. Då sökte han till Musikkonservatoriet i Falun som hade högskoleförberedande kurspaket, bland annat med god ställning för cello. Och snart kände Daniel att detta var vägen. Så han sökte till Musikhögskolan i Stockholm - och kom in. Detta hände hösten 96. Cellolärarn där, den fascinerande Ola Karlsson, hade Daniel hört hemmavid. Att få honom som lärare var en hägring.

Fyra år senare var det dags för examenskonsert. Men efter ett par års jobb i olika orkestersammanhang kom Daniel på att han också ville ha formell kompetens som lärare. 2002 kom han därför tillbaka till Musikhögskolan. Sitt pedagogdiplom fick han ut i somras. Nu är han mitt ibland oss.
Instrument som inte syns dagligen lockar inte elever. I Valdemarsvik fanns tre celloelever när han tillträdde tjänsten.
Daniel tog sitt kära instrument och körde runt till kommunens fyra skolor för att visa, berätta och demonstrera att man inte bara kan spela klassiskt på det utan också schlager, rock, och visor. Efter den turnén hade han trettio celloelever till.

Men hur i all sin dar löste han tillgången på instrument?
Det fanns dolda resurser. Här på Västerviks musikskola! En rad gamla, trasiga instrument som ingen kunde laga och bara låg där och skräpade. Men i Valdemarsvik fanns en man som kunde - Bertil Hagander, pensionerad båtbyggare och spelman.

Elevunderlaget i Västervik då?
- Totalt har jag sexton, men de flesta är så nya att jag inte riktigt vet hur de kommer att utvecklas. Några, som redan hade hunnit långt under Gunnar Anderssons ledning, tror jag starkt på. Som Henrik Alf, kyrkoherdens son, Hanna Andersson, lärarkollegan Nils-Inges dotter, samt Helene Ohlzon.
Och instrumenten?
- Det finns ganska gott om instrument, även om alla inte är i bästa form. Pengar till Musikskolorna är ett evigt gissel, inte bara här i stan.

Nå, trivs du i Västervik?
- På skolan, verkligen! Annars tycker jag nog att det är lite trögt, att det är svårt att hitta kompisar. Och det gör att man nog jobbar lite för mycket, även på kvällar och helger. Ibland känns det som om det inte finns några mellan 20 och 40 år i stan. Men jag får väl ge mig till tåls. Kanske bli mer aktiv själv i umgänget utåt. Inte jämt sticka till Gymmet för att göra något sundare än sitta.

Drömmar?
- Jo, en. Som jag på inget sätt är ensam om. En riktig Celloskola i Stockholm. Men det förblir nog en dröm. Kostnadsnivån ligger nog ovanför molnen.

Så vi kan tro att du kommer att stanna här?
- Det beror väl på vem som tröttnar först.