Jag berättade för en tid sedan om några minnen från min barndom på Malmen. Nu har det kommit till min kännedom att det finns en och annan som kanske skulle kunna tänka sig läsa lite mer från den tiden.
Under vissa förutsättningar förstås. Ni vet en sådan där dag när höststormarna tjuter utanför huset och regnet piskar mot fönstren och livet känns allmänt trist – DÅ – skulle man eventuellt kunna ägna några förströdda minuter åt ett kåseri.
Efter förra skrivövningen mötte jag en bekant på Storgatan. Han är lite äldre än jag. Han var kompis med min bror. Han frågade undrande:
– Var du aldrig i Borgen? Du skrev inget om det, sade han lätt förvånad.
Självklart var jag i Borgen. Borgen var ju själva navet i våra ibland ganska våldsamma lekar i Kattkullebergen.
Min bekants fråga fick mig i alla fall att göra ett besök i Kattkullebergen för någon vecka sedan. Det var oplanerat och improviserat. Lågskor med lädersulor är kanske inte den fotbeklädnad jag i första hand skulle rekommendera den som ska ta sig fram över höstvåta, såphala stenar.
Men eftersom jag är en försiktig och klok man – feg säger andra – så avstod jag från att bestiga Borgen. Jag hade fullt sjå att hålla mig upprätt ändå...
Borgen ligger för er som inte tillbringat barndomen i "Kattart" i södra hörnet av berget vid sidan om Kattekullegatan. Den ligger ovanför den ödetomt där Fallet låg. Fallet var ett gammalt hus som är rivet sedan länge. På samma tomt fanns också ett litet torp med en gigantisk trädgård. En snäll gammal farbror odlade vinbär och hallon, som han lät oss smaka av.
Borgen är ett ganska stort stenblock i flera etager. Det är med andra ord lätt att ta sig upp till toppen – två-tre meter närmare Gud. Vid sidan om Borgen finns som vi – i brist på bättre – kan beskriva som en ravin. Den blev en naturlig plats att bygga kojor på. Det var bara att smälla upp lite korrugerad plåt, en presenning eller några brädlappar från Borgen till den andra sidan så var bygget klart. Vi var skyddade för väder och vind – och inte helt oväsentligt – från insyn. Var vi fick byggmaterial ifrån har jag glömt – möjligen förträngt. Jag är inte övertygad om att vårt tillvägagångssätt skulle tåla att granskas allt för ingående. Men i hamnen och i kvarteren runt omkring fanns det alltid grejer att plocka med sig – kanske var det från ödetomten i hörnet av Bergsgatan och Tjustgatan. Minns inte.
När man vandrar omkring på barndomens marker förundras man över hur många minnen som väcks till liv. I bergen åt vi stensöta, gräslök och krusbär. Nypon plockade vi för att använda som klipulver på klassens sötaste flickor...
Nästan varenda sten har något att berätta. Våra lekar förändrades med tilltagande ålder och platserna på berget skiftade med tiden. I dag ser det ut som barnen inte längre springer över mossan och stenarna på "Kattart". Stigarna har nästan växt igen. Dagens barn lär sitta framför datorer och spela dataspel i stället. Om jag är rätt underrättad påminner deras spel i mångt och mycket om våra lekar med träsvärd, pilbågar och slangbellor. Skillnaden är väl bara den att de slipper skrubbsår.