Bok om elitens språkbruk
Fiint, priima viin. Eller: Änna sketgött drecka.Visst är det skillnad på språkbruk och snack. Somligt anses finare än annat. Och fint folk har egna läten menar forskaren Lars Melin.
Överklassvenska. Prinsessan Madeleine är ett exempel på en person som talar "överklass-svenska". Foto: Scanpix/Arkiv
Foto:
Lars Melin, som är docent i svenska vid Stockholms universitet, och sonen Martin Melin, som är språkvetare och informationskonsult, fastnade dock för den svenska elitens fina språkbruk.
- Många letar efter det udda i dialekter eller i barnspråk. Men vi var nyfikna på det som anses fint och hur språket får olika valörer beroende på vem som talar. Elitens svenska låter ju på ett helt annat sätt, än den vanlige svenskens, säger Lars Melin.
Han menar att det räcker med att lyssna på hur företagsledare, politiker eller överklassen talar för att höra vad som är fint eller mindre fint. Ren och skär överklass-svenska talas av till exempel prinsessan Madeleine, anser han. Hon har de karakteristiska långa, öppna vokalerna, liksom de långa i- och y-ljuden. Och det behöver man inte vara språkvetare för att höra.
Han liknar det vid att lyssna på musik: hur någon fraserar, om denne är verbal och har talet som arbetsredskap till exempel. Som att lyssna på en välutbildad journalist som intervjuar någon mindre språkvan på radio. Medan reportern talar tydligt, bestämt och klart, kan den som svarar på frågorna verka vag, fåordig och välja vardagliga ord i stället för de mer lärda.
I boken Fiint språk ger de exempel på olika eliters språkbruk och hur det skiljer sig från varandra. Vackra ord, som kärlek eller stora ord som frihet och stillhet, anses vara fina i sig - eftersom de uttrycker något viktigt. Men det finns också fina ord som sticks in i meningar eller texter, och de kan variera beroende på vem man är och vad man sysslar med. Ett exempel ur boken:
"Andra fina ord är sådana som vi kan använda för att imponera på våra medmänniskor. Det är ord i periferin av ordförrådet. De ska klinga halvbekanta, och alla de andra ska lyssna i bitter avund på vårt rika ordförråd. Risken är ju förstås att de blir altererade eller echaufferade, eller rent av förtörnade och harmsna i stället för epaterade, vilket naturligtvis är avsikten.
Dessa lite främmande, fina ord kan förstås stämmas i lite olika tonarter: lärda allusioner, akademiska intertextualiteter, managementrelaterade buzz words och modebetonade trender."
- Men det finns mer i kommunikationen än uttalet. Är man van att bli lyssnad på, och sällan avbruten, talar man säkrare och med en större självklarhet. En verbalt begåvad person i en låg ställning, kan låta alltför angelägen för att bli hörd. En person som har makt behöver exempelvis inte höja rösten för att höras, säger Lars Melin.
Samtidigt är språket i ständig förändring. Vad som tidigare ansågs vara ful eller dålig svenska, kan plötsligt bli statushöjare i umgängeskretsen eller på jobbet. Lars Melin ger ett exempel på skolungdomar i "fiina" Danderyd utanför Stockholm. Där har killarna tagit till sig de senaste uttrycken och slangorden från nysvenskan i andra mindre bemedlade förorter. Men det kan också gå åt andra hållet menar han, Att något som anses fint kanske kan rasa några hack på skalan beroende på vem som använder språket.
- Killar och män och har i alla tider valt ett grövre, mer brutalt språk för att framstå mer maskulina. Tjejer och kvinnor hellre pratar finare, eftersom det är vetenskapligt belagt att kvinnor är mer verbalt begåvade än män, säger Lars Melin.
I det fina språket undviker man könsord helt och hållet, och man använder inga felaktiga konstruktioner som: Vart är du? Men i det fina språket finns också ett mått av god smak och återhållsamhet, menar Lars Melin.
Så jobbar vi med nyheter