När du läser den här krönikan befinner jag mig i släktforskarnördarnas paradis, på Släktforskardagarna i Nyköping denna lördag och söndag. Det är en mässa för släktforskare i anslutning till Sveriges Släktforskarförbunds årsstämma och hålls på olika orter varje gång.
Då är vi flera tusen släktforskare som samlas på ett och samma ställe. Så många trevliga människor som har samma starka intresse. För har du en gång börjat blir du lätt fast i släktforskarträsket.
Det är så himla roligt.
Släktforskardagarna är som en ganska traditionell mässa, men kanske med fler föreläsningar än på andra mässor. Det är inte bara företag i branschen och släktforskarföreningar som ställer ut, utan många experter på olika områden inom släktforskningen håller föredrag för alla oss som vill veta mer.
Det är bra, men frustrerande att man inte hinner gå på allt man vill. För det är så mycket jag vill veta. Föreläsningarna kan vara av rent praktisk natur, hur jag gör för att få fram det eller det i min forskning. Men det kan också handla om historia på mikronivå, som svensk slavhandel, gammal mat eller fattigmigranter.
Nu ska jag inte trötta er med mer om det.
Ibland när jag tänker på hur roligt det är att forska i arkiven så förstår jag inte att jag skulle bli så gripen av detta, ja, rent ut sagt nördig. Brottas jag med ett släktforskarproblem kan timmarna försvinna snabbt. Jag till och med glömmer bort Facebook när jag släktforskar.
Annars är det på Facebook och andra ställen på nätet släktforskningen trivs och frodas. Vi som håller på vill ha kontakt med andra, vi hjälper varandra, kommer med tips och råd och då är nätet ett alldeles utmärkt verktyg.
Just därför är det också så kul att träffa människor ansikte mot ansikte vid ett tillfälle som nu i Nyköping.
Det är så roligt med släktforskning så jag griper varje nytt tillfälle. Vid en promenad här om dagen här hemmavid kom jag i samspråk med en skärgårdsbo och vi talade om hennes pappas födsel och hennes farmor som hon ville veta mer om. "Det kollar jag" sa jag genast.
Tack vare att alla äldre kyrkböcker numera finns tillgängliga via abonnemang på nätet så är det väldigt lätt att komma åt informationen. Sedan är kruxet att man ska hitta vad man söker och kunna tolka det. I det här fallet var det inga problem.
Ibland kan det vara tvärtom. Det största problemet är nog, åtminstone för nybörjaren, att den gamla handstilen är svår att läsa eller att prästen strukit över och rättat och kladdat så att det nästan är oläsligt.
Jag har stött på kyrkböcker där prästen varit så gammal och darrig att det helt enkelt inte går att läsa, eller där anteckningarna mer ser ut som ett korsstygnsbroderi än en notering i en husförhörslängd. Då kan man i enstaka fall få ge upp.
Oftast är det nog tvärtom, att det går bra eller i alla fall hyggligt att läsa. Ett av de bästa exemplen på det är faktiskt Västrums kyrkböcker kring förra sekelskiftet. Den som skrivit har en både prydlig och vacker handstil, en fröjd för släktforskaren.