Bilmekanikern som blev bokhandlare

- Läst har jag alltid gjort, det ingick i min uppfostran, säger Lars Carling och fingrar på kaffekoppen han håller i handen.
Det stålgrå håret står rakt upp, och de blå ögonen skrattar ofta bakom de båglösa glasögonen.
- Jag är ju inte lastgammal men uppväxt i en tid när det mina barn roas av inte fanns. Den aktivitet som erbjöds var föreningsliv, och sen var det att läsa. Att läsa har alltid varit betydelsefullt. Min pappa var lärare och det har färgat den bild jag har av hur viktigt det är att kunna läsa. Som barn är det viktigaste att man läser mycket skönlitteratur, det är nyckeln till att utvecklas.

Lars Carling och hans sambo Åsa Pettersson driver Hultgrens bokhandel i Västervik sedan sju år tillbaka. Med tre barn i lägenheten, som ligger en våning upp från bokhandeln, är familjen och jobbet tätt sammanbundna. Bakom bokhyllornas glasdörrar i vardagsrummet trängs alla sorters böcker, från Bra Böckers lexikon till J M Auels Grottbjörnens folk. På pianot ligger dotterns noter utspridda. Nya böcker från förlaget som väntar på läsning ligger i travar nedanför. Men historien om mannen som skulle bli Västerviks bokhandlare börjar långt ifrån Storgatan i Västervik, på andra sidan Sverige i den lilla västgötska orten Skara.

- Min formella utbildning är som bilmekaniker, säger Lars med ett gapskratt. Jag lyckades nog få ihop ett helt år på en bensinstation i Skara. Men i dag är jag inte kompetent för det, jag utbildades när Volvo Amazon var förhärskande och skulle nog inte kunna laga en modern bil.
På fritiden var han engagerad i föreningslivet, och det gav honom jobb så småningom jobb på ett studieförbundet i Bengtsfors. Som studieorganisatör ansvarade han för planeringen och administrationen av förbundets kurser. Och - för bokinköpen.

- På den tiden var det bara böcker som gällde i undervisningen. Vi var kunder hos Boktjänst där vi köpte våra böcker, och jag måste ha varit en riktigt odräglig kund för de frågade till slut om jag vill ha jobb där.
Genom jobbet träffade Lars Carling sin sambo Åsa, och böckerna ledde dem vidare genom Sverige, från Uddevalla till Södertälje, där dottern Cecilia föddes. Rakt in i bokvärlden.
- Hon fick vara med på jobbet ibland. Nån gång satte vi henne i en postlåda, en halvhög liten hage med galler runt, där hon satt och lekte medan vi jobbade.

Med en växande familj började Lars och Åsa fundera på var de egentligen ville att barnen skulle växa upp, och de letade efter något på ostkusten, någonstans där barnen kunde gå i skolan. Så fick de höra att bokhandeln i Västervik var till salu.
- När vi flyttade hit uppskattade vi närheten. Vi hade inte en enda kontakt här, och Cecilia var bara tre år, säger Lars och med en nick mot trappan som skiljer hemmet från jobbet.

Att familj och jobb växt ihop har blivit naturligt.
- Vi vet ju inget annat, konstaterar Lars. Jag och Åsa träffades ju på jobbet. Den stora fördelen är att man bestämmer själv, och fördelarna överväger nackdelarna med råge. Det är små saker, som att kunna gå till frisören mitt på dagen. Men visst kunde barnen skrika förr och det är väldigt lätt att man tar upp en arbetsfråga under maten. Det är klart att vi jobbar mer än åtta timmar per dag, men när man jobbar inom handeln så är nackdelen just att man har en sen arbetsdag. Den som slutar sist går hem vid halv sju, och innan man ätit och gjort allt däromkring så är klockan halv åtta.

Men innan bokhandlaren släcker lampan för kvällen läser han en halvtimme eller så. Mest nya böcker, så att han hänger med bland utbudet. Och gärna spänningsböcker, där utbudet är stort just nu. På nattduksbordet ligger Slavomir Rawiczs Flykten från Stalins läger.
- Jag läser ju långsamt, konstaterar Lars. Inte alls som Åsa, hon läser nog dubbelt så fort som jag. Men jag har alltid en bok på gång.