I det luxuöst inredda luftskeppet fanns två svenskar. Det ene var AGA-chefen kammarherre Rolf von Heidenstam och Stockholms-Tidningens flygande reporter Birger Brinck, signaturen "Beson". Brinck var en välkänd profil i Västervik sedan sin tid som redaktionssekreterare i VT mellan 1924 och 1930.
Sune Garpenby beskrev Birger Brinck som en av de främsta journalistbegåvningar som jobbat på tidningen. Han var tillsammans med huvudredaktören Bernhard Engman en av männen bakom Västerviks-Tidningens modernisering. Han var bland annat pappa till namnbytet och att sporten började ta plats i spalterna, att enstaka notiser blev till artiklar och reportage. Han tog också initiativet till att bandy började spelas i trakten, understödd av tidningen. VT startade en bandyserie i mitten av 1920-talet.
Beson har blivit en legendarisk gestalt i tidningens historia och i samtiden var han inte helt okontroversiell. Han var en liten man med kal hjässa och ett tunt ansikte som dominerades av ett par plirande bruna och glada ögon med en bred mun, som lätt öppnades i höga bullrande skratt. Kroppen var knubbig och mestadels beklädd med en mycket kort kavaj och ett par så kallade Oxfordbags. Det var byxor med så vida ben att bäraren nästan kunde ta ett eller två steg framåt innan de rörde sig.
Beson var ett exotiskt inslag i det lilla fridsamma Västervik. Under en ibland iögonfallande fasad dolde sig en frustande vital journalist och en briljant och mångsidig stilist, vars lätta hantering av språket imponerade på kollegorna. Han var den borne kåsören och reporten, spirituell och respektlös. Respektlösheten gick inte alltid hem i en liten stad som Västervik har vi kunnat läsa mellan raderna. Han kunde ibland skrämma den välanpassade borgerligheten i stan genom en del mindre konventionella utflykter i livsglädjens tecken - om vi uttrycker oss lite försiktigt...
Men tidningens ledning hade överseende med ett och annat krumsprång, även om huvudredaktören Bernhard Engman då och då höjde ett varningens finger så sågs Brinck ändå som en stor tillgång för tidningen.
1930 lämnade han Västervik för en ny karriär i huvudstaden: först på Svenska Dagbladet och sedan på Stockholms-Tidningen, som snabbt gjorde honom till sin och landets första flygande reporter.
Anledningen till den ödesdigra resan över Atlanten var att Beson skulle intervjua Pennsylvanias guvernör Earl med anledning av att det var 300 år sedan de första svenska emigranterna nådde Amerika. Under resans gång telegraferade han hem till Stockholm, med bara några timmars mellanrum, målande rapporter om luftskeppets färd från Tyskland över det stora havet.
Resan hade startat den 1 maj och vid 15-tiden den 7 flög man över New York på väg till Lakehurst. Det var Hindenburgs 21:e färd över Atlanten. Vädret var dåligt. Zeppelinaren kretsade över en timme ovan landningsfältet innan man försökte förtöja luftskeppet vid förankringsmasten. Landningen följdes av massor av folk som stått och väntat på att vädret skulle klarna när tystnaden bröts av en öronbedövande explosion. Den jättelika luftfarkosten försvann i lågor. Några sekunder senare störtade Hindenburg till marken. Räddningsarbetet drog i gång omedelbart. Men efter 20 minuter var det omöjligt att närma sig eldhavet.
På världens tidningsredaktioner strömmade telegrammen om olyckan in i en jämn ström. I Västervik följde hans tidigare arbetskamrater nyhetsfloden med bävan. I lördagstidningen - den 8 maj - bekräftades deras mörkaste och svartaste farhågor: Birger Brinck var ett av explosionens offer.
Kammarherre von Heidenstam berättade i intervjuer att han trodde att Brinck stängts in i sin hytt och blivit medvetslös av brandröken.
Heidenstam och Brinck hade varit tillsammans i luftskeppets sällskapsrum strax före katastrofen. Brinck hade gått till sin hytt för att hämta sina ytterkläder och bagage. Han hade bråttom till New York. Men från hytten var det svårt att komma ut och Brinck blev kvar.
Heidenstam var nyfiken på hur landningen skulle gå till. Det räddade sannolikt hans liv. Vid explosionen slungades han mot en vägg men fick tag i fönsterräcket och kunde sedan hoppa ut. Ögonvittnen uppgav senare att Heidenstam var den siste som de sett hoppa.
Orsaken till olyckan är fortfarande oklar. 1937 spekulerades det om sabotage - framför allt från tyskt håll. Men det har man senare avfärdat. Vissa fakta pekar på att luftmotståndet kan ha orsakat elektrostatiska gnistor och explosionen.
En annan teori är att Hindenburg var fylld med vätgas. Den var egentligen avsedd att fyllas med helium, men på grund av ett amerikanskt embargo tvingades tyskarna istället använda vätgas, som är mycket brandfarligt. Om luftskeppet hade varit fyllt med helium, hade den gasen förmodligen kvävt elden. Det finns fler teorier.
Katastrofen på Lakehurst blev början till slutet för luftskeppens era. Olyckorna hade varit för många. De hade kostat så många liv.
Fredagen den 28 maj fördes Birger Brinck till den sista vilan, vid en minneshögtid i Stockholm. Engelbrektskyrkan var fylld av folk som ville hylla och uttrycka sin sorg och ge stöd åt hans änka Märta, född Råbock i Västervik.