"Beslutet gav mig sömnlösa nätter"

En serie intervjuer med personer som i sin yrkesroll har att fatta viktiga, ibland livsavgörande beslut, som berör andra människor. De intervjuade svarar på frågor om bakgrunden till sina etiska ställningstaganden.Kan du berätta om någon händelse som har fått avgörande betydelse i ditt liv och för ditt sätt att värdera människorna din omgivning?
- Att min pappa dog när jag bara var åtta år. Jag minns klart hur mina bröder, som var ganska mycket äldre än jag, kom och hämtade mig när jag lekte hos en kompis för att berätta att pappa var död. Han dog under en magsårsoperation, det var helt oförutsett och mycket chockartat.
- Det lantbruk som han bedrev som arrendator på Enestorp utanför Gamleby fick avvecklas mycket snabbt. Mamma och jag flyttade till ett hus som vi hyrde i Gamleby. Ett tecken på den otrygghet jag kände då var nog att jag inte vågade gå in i huset om jag kom hem före mamma, jag satt ute i trädgården och väntade. Hon fick börja arbeta som hemsamarit, som det hette då, för att kunna försörja oss. Det blev bättre när hon började som sekreterare på pastorsexpeditionen, dit kunde jag gå efter skolan och åtminstone få sitta inomhus.
- Fördelen med att växa upp med bara min mamma var att jag liksom hon blev en stark person. Jag lärde mig att ta för mig i skolan och blev lite av en kämpe som till och med kunde sätta pojkarna i klassen på plats.
Finns det någon särskild person som har påverkat dig mycket?
- Eftersom min mamma och jag blev ensamma med varandra så knöt vi förstås särskilt starka band. Hon hade en stark gudstro som vägledde henne i uppfostran. Att tala sanning och att aldrig skada någon annan var hon mån om att jag skulle lära mig. Hon var nog också ganska sträng, så mina försök till tonårsrevolt avstyrde hon med att ge mig en skarp blick och uttala mitt namn med eftertryck.
Har du i din yrkesroll fattat ett beslut som du senare har haft anledning att ångra?
- Som enhetschef på Gertrudsgården får jag ibland vikariera som boendesamordnare och har då att fatta beslut om placeringar av människor. Jag minns särskilt en kvinna som bott i Västervik hela sitt liv och som jag var tvungen att placera i ett boende långt från stan. Hon grät och var mycket förtvivlad. Det beslutet har gett mig sömnlösa nätter och jag har fortfarande dåligt samvete för det.
Har dina etiska och moraliska värderingar ändrats med åren?
- Jag har blivit mindre säker på att vi inom omsorgen alltid vet bäst. Jag vet numera att det som jag kan tycka är en torftig miljö för en gammal människa kan vara den bästa för just den personen.
Vad oroar dig mest i dagens samhälle?
- Det ökande våldet och främlingskapet mellan olika grupper i samhället.
Vilka är de positiva tecknen?
- Att miljöfrågan börjar få så mycket uppmärksamhet att fler och fler börjar vakna upp.