Det var onsdagen den 31 juli 1940 som vattenmassorna från en tankanläggning i Lucernaberget sprang läck vid en provbelastning och krossades allt som kom i dess väg.
Fyra arbetare vid anläggningen dog och lika många fördes skadade till sjukhuset. Det var en fruktansvärd syn. Flera ögonvittnen berättade långt senare om minnesbilder som hade förföljt dem under hela livet.
Men där och då - i början av augusti 1940 - var det locket på. Anläggningen på Lucerna var strängt hemlig. Militär stod på bron och såg till att inga obehöriga kunde komma över Tre Bröders sund under arbetets gång.
VT kunde inte skriva i klarspråk och intervjua folk som varit med vid olycksplatsen. När redaktionen dagen efter skrev om en "fruktansvärd olycka i Västervikstrakten" så hade man uppenbarligen gått för långt... Myndigheterna skarpa reaktion sågs i nästa nummer av tidningen. I uppföljningsartikeln skrev tidningen om en olycka i norra Kalmar län.
Men vi måste komma ihåg att det var mitt under brinnande krig och djupt i Lucernabergets inre byggdes en anläggning åt den svenska marinen. I berget skulle flottan ha reservlager av drivmedel. Anläggningen användes fram till i början av 2000-talet och låg vid sidan av ingången till Vattenverket. I dag är den plomberad och bara ett par stenar vittnar, för dem som känner platsen, om var man gick in och ner i bergets stora rum.
Anläggningen byggdes av Tekniska byggnadsbyrån i Stockholm. Den var nästan färdig när olyckan skedde.
96 meter in i berget fanns tre tankar. En mindre, en lite större och en riktigt stor, tio meter hög tank. På morgonen hade man pumpat tanken full med vatten för att testa svetsningen som gjorts av Elektriska svetsningsbolaget från Stockholm.
När tanken väl var fylld upptäckte man att den måste justeras. Vattennivån sänktes och svetsningen justerades. Sedan fylldes vatten på igen och det var då hela anläggningen brast.
Tankplåten sprack, förmodligen av spänning vid svetsningen. Gigantiska vattenmassor vällde fram ur bergets inre och spolade med sig allt som kom i dess väg. Öppningen i berget blockerades av rasade och krossade byggnadsställningar.
- Jag var övertygad om att hela berget sprack. Ljuset slocknade och så kom vattnet. Jag såg mina arbetskamrater Helge Nilsson och Sune Bodelsson ramla omkull. En våg tryckte upp mig mot ena väggen vid ett elskåp och en annan slet ut mig ur anläggningen, berättade Bertil Andersson för tidningen 1990, 50 år efter olyckan.
Han berättade om en skräckfull stund när allt brakade samman och hur han tog sig ut insnärjd i kablar och sladdar med en trälåda runt ena benet.
När olyckan inträffade var arbetarna från svetsningsbolaget och fem rörledningsarbetare från AB Bröderna Nilsson & Co i tjänst. Ett 40-tal arbetare var anställda av Tekniska byggnadsbyrån. 24 av dem jobbade vid olyckstillfället. Men få av dem var inne i anläggningen när olyckan inträffade. Fem snickare hade gått ut tio minuter före. Klockan var runt 16:30 och det var dags att byta skift. Det blev nog fleras räddning.
Några arbetare var på väg in i anläggningen när vattnet kom emot dem. De sprang upp på en vall med vattnet efter sig. Två anställda hos Bröderna Nilssons räddades tack vare att det var ute ett ärende just som olyckan inträffade.
Två man från Svetsningsbolaget blev instängda i tanken. De befann sig på taket så det kunde hämtas ut och nå tryggheten via en luftventil i yttertaket.
Den 25-årige svetsaren Sivert Andersson från Stockholm dog omedelbart. Han slungades 150 meter ut från berget.
Bröderna Nilsson: Gustav 33 och Helge 19 samt Sune Bodelsson, 20, omkom. Bodelsson blev instängd och hittades först dagen efteråt.
Bertil Andersson berättade för 20 år sedan om en ruggig arbetsplats. Kvällen före olyckan ramlade till exempel en stor sten ner på ställningarna i mellantanken. Ljuset försvann ofta och man hade bara en planka att gå på.
En knapp vecka senare vigdes de tre olycksmännen från Västervik till den sista vilan i en gripande sorgehögtid i Sankt Petri. Kyrkan var fullsatt och längst uppe i koret stod de tre kistorna omgivna av blommor, levande ljus och massor av kransar. Även ut till kyrkogården hade stora skaror följt de förolyckade för att bringa dem en sista hyllning.
Officianten, kyrkoadjunkt B Aurelius, som höll griftetalet utgick från Jes: 55: 8-9: "Se mina tankar äro icke edra tankar och era vägar äro inte mina, säger Herren."
Han betonade i sitt tal om de stora uppoffringar som de tre unga männen gjort:
- I sina kamraters ställe arbetade de i olycksstunden, för dem har de fått offra sig. Sitt land och därmed oss alla har de tjänat med sin självuppoffrande gärning.
Källor: VT i augusti 1940 och den 31 juli 1990.