Vi som släktforskar blir med tiden riktiga nördar. Vi blir som besatta av att leta i arkiven efter dem som vi kommer ifrån.
Vi samlar på oss en massa detaljinformation om förfäderna och anmödrarna. Inte bara när de är födda och döda, när de gift sig och hur många barn de fått. Barn får de ju allihop, annars skulle vi ju inte finnas.
Vi noterar vart och när de flyttar, hur många av barnen som dör i späd ålder, om de är fattiga eller välbärgade, torpare eller skomakare, eller kanske både och. Vi läser bouppteckningar och ser hur många tallrikar, stolar och klänningar de haft, hur många får och kor, och om de haft någon häst.
Hittar vi en liten anmärkning ute i högerkolumnen där det står "straffad för tredje resan stöld vid häradsrätten den 7 mars 1853", då stiger pulsen. Oj! En brottsling! Så spännande! Då finns det mer att få veta i fängelsearkivet och i domboken.
Så här är det. Vi grottar ner oss i alla dessa detaljer. Och när vi blir som mest upphetsade över ett nytt arkivfynd kanske vi försöker berätta för artigt lyssnande make eller barn och barnbarn om detta spännande.
För spännande och intressant är det att släktforska, det lovar jag. De döda människornas liv finns i arkiven.
Visst släktforskar jag för att jag själv tycker att det är himla kul. Men jag vill förstås gärna dela med mig av allt jag hittar till övriga i min familj och släkt. Det är ju vår gemensamma historia det handlar om. Då gäller det att se förbi alla dessa detaljer, se helheten, analysera och reflektera.
Det är som med skogen, det gäller att se den och inte bara alla enskilda träd.
Hur gör man det? Hur för man vidare allt man vet till nya generationer utan att de måste sätta sig in i alla detaljer?
Jag som är en skrivande människa, jag vurmar för den skrivna berättelsen. För mig är det självklart att skriva en släktberättelse och som kanske en dag kommer att bli en släktbok.
Min släktberättelse är ett projekt som går långsamt framåt, men det får ta sin tid. Innan den är gjord är jag inte färdig. Bara släktträdet med namn, platser och årtal räcker inte, det säger ju inget om människornas liv.
Kanske finns samma tankar hos dig som forskar om hembygden.
Man måste ju inte skriva en lång berättelse till en släktbok.
Ibland blir jag sugen på att göra en liten film i stället, som barnbarnen kan titta på när de blir större.
Lite snygga svepningar med filmkameran över gamla familjefoton. Ett inslag från filmen vi tog när vi hittade torpgrunden ute i skogen varvat med en intervju med min gamle far som berättar om hur det var när han var barn. En inklippt bild från kyrkboken, inzoomning på släktträdet, och så lite mer inslag från vårt nutida filmande.
Kanske inte så svårt egentligen, med dagens teknik och lätt överkomliga filmredigeringsprogram.
Det viktiga tycker jag är att föra sin forskning vidare. Att inte låta det stanna enbart som anteckningar på papperen i sina egna pärmar eller i dokumenten i sin egen dator.
Det är först då som det får ett större värde, och blir något mer än en nördig hobby.