Bengt Gruvebäck fick kulturpris för sin muntliga berättartradition

Mörkrädsla i kombination med utedass förde skrönorna vidare.
Bengt Gruvebäck på gården Gruvdalen högt uppe på en ås utmed Uknadalen för den muntliga berättartraditionen vidare. Genom honom lever skrönor som är långt över 100 år gamla. Hans berättelser är fyllda av humor och mänsklig värme och han är noga med att behandla dem han berättar om på ett rättvist sätt, även om de varit döda i 100 år. Publiken har visat sin uppskattning, Bengt Gruvebäcks berättarkvällar drar fullt hus, och nyligen fick han Tryserum-Hannäs Kulturhistoriska stiftelses kulturpris.

Många av berättelserna kommer från hans far och att han fick sig dem till livs beror på mörkrädsla i kombination med utedass.
? Jag var mörkrädd som barn och far följde med mig till utedasset om kvällarna, en bekvämlighetsinrättning som faktiskt fortfarande är i bruk här på gården. Där inne på tvåmannaavträdet berättade far massor av historier. Han var född på Saltängen i Norrköping och kom till trakten som fosterpojke. Kanske var han mer observant och såg på omgivningen med en främlings ögon och lade märke till saker och ting på ett annat vis än de som var uppväxta här.
? Minn gudmor var också från Norrköping ursprunglingen, hon var född 1896, en härlig berättare och suverän på att komma ihåg namn, platser och årtal.

Bengt Gruvebäck älskar att stå på ladugårdsbacken hemma i Gruvdalen, som trots namnet ligger högt upp med en vidunderlig utsikt över Uknadalen. Inne i ladugården råmar drygt 20 mjölkande kor som makan Christel och han sköter. Hans handslag berättar om hårt kroppsarbete trots att han är präst och hans imponerande vita skägg vajar i vinden när han tar emot på gårdsplanen. Bengt Gruvebäck tar sig tid och har nära till skratt men någon optimist är han inte.
? Nej egentligen är jag urtypen för pessimist, säger Bengt Gruvebäck helt uppriktig. Som barn kunde jag njuta av sommarlovet till mitten av juni ungefär, sedan började jag gruva mig för att det snart skulle ta slut och inte har den egenskapen blivit bättre med åren.

Efter läroverket i Västervik tog han studenten i Enskede och blev sedan kvar däruppe och läste litteraturhistoria, historia, statskunskap och pedagogik i Uppsala samtidigt som han arbetade som lärare i Tierp. Småningom tog han lärarexamen och flyttade hem till gården.
Han var lärare i Västervik, Överum, Åtvidaberg och Linköping, men hela tiden sedan gymnasiet hade han haft tankarna åt teologistudier.
? Men jag hade flyttat hem och ville inte flytta mer. Så en dag läste jag i Västerviks-Tidningen om Britt Alf som hade studerat till präst i Linköping. Då var det plötsligt möjligt och jag ringde direkt. Det blev början till mina präststudier. Jag läste fredagskvällar och lördagar och det tog nästan tio år. Men 1991 prästvigdes jag i Linköping. Under tio år har jag arbetat i Norrköping och numera är jag komminister i Sankt Anna.

Mitt i präststudierna, arbetet med bondgården och rollen som flerbarnfar började han använda sina berättartalanger.
? Jag vet inte hur vi hade tid egentligen, men så var det. Jag åkte på små turnéer under fem års tid, ofta i Jönköpings län. Då kunde jag prata på ett fängelse, ett sjukhus eller en alkoholistanstalt på eftermiddagen och på en föreläsningsförening på kvällen. Det var mycket roligt.
Bengt Gruvebäck berättade om livet på landet vid tiden runt år 1900. Han hade också små program om folkkära författare som Fröding, Engström och Piraten. Men allra mest uppmärksamhet har han fått av sina berättelser om ?Traska?.
? Hon var ett original i trakten med gåvor utöver de vanliga, säger Bengt Gruvebäck. Det har gjort att folk under årens lopp lastat på henne övernaturliga krafter och gett henne huvudrollen i flera vandringshistorier. Det tycker jag inte om. Jag berättar det jag fått höra om henne genom min far.

Tydligen räcker hans version av ?Traskas? liv mycket väl. En gång när han skulle hålla föreläsning i Forsaström så kom flera hundra personer. Massor fick vända av platsbrist och det fick bli en repris i Falerum som samlade runt 300 personer, så nog finns det intresse för muntlig berättartradition.
Vi får se hur det går med återväxten av berättare i familjen. Sju barn har han i livet och utedasset finns kvar. Men tyvärr, i detta sammanhang, har barnen inte varit lika mörkrädda som Bengt Gruvebäck själv lyckligtvis var en gång i tiden.