- Jag har inte så mycket minnen från mitt forna hemland. Det enda jag säkert kommer ihåg var att polisen kom och letade efter pappa för han skulle in i armén. Jag har en bild av att de letade överallt och kastade ut saker på golvet. Men min mamma säger att det inte gick så våldsamt till. Jag har nog blandat ihop minnet med några filmer jag sett.
- Av den långa bussresan till Sverige minns jag bara att min syster var så ledsen för hon hade glömt sin älsklingsdocka kvar i huset. Vid ett busstopp köpte pappa nya dockor både till henne och till mig, men hon var lika ledsen ändå.
Bussresan avslutades i Helsingborg där familjen sökte asyl. Det blev sedan några månader på ett uppsamlingsläger i Skåne innan familjen flyttades till Västervik. Lysingsbadet blev sedan deras hem under flera år.
- Jag har inget minne av att det fanns några turister där, bara en massa albaner från Kosovo överallt. Jag fick så småningom börja skolan på Lidhem.
I mars 1994 fick familjen sitt definitiva besked om avvisning till Kosovo. Alternativet blev att söka skydd i Johannesgårdens källare. Den lokalen betraktades som en kyrka och ansågs ge skydd för polisens ingripande.
- Jag har bara roliga minnen från de där månaderna, säger Argjira. Vi var tolv barn som hade jätteskoj ihop. Vi kunde gå i skolan och vara ute och leka. Vi fick ju inga pengar under den där tiden så vi var beroende av alla snälla människor som kom med mat. Men jag minns att jag inte tyckte om mjölken vi fick direkt från en bonde, det blev som skinn på den.
- Att våra föräldrar levde under svår press och aldrig vågade gå ut det påverkade i alla fall inte mig. Den dagen vi fick besked att vi skulle få stanna i Sverige minns jag att jag blev rädd för alla började gråta.
Familjen flyttade sedan till lägenhet och det normala livet i Sverige började. Argjira valde så småningom att gå samhällsprogrammet på gymnasiet. Hon hade tänkt sig att bli lärare och sökte till högskolan i Jönköping.
- Jag insåg snart att det var ett misstag, läraryrket var inget för mig. Jag valde istället media och kommunikation med inriktning på design. Jag har alltid varit intresserad av konst och design så det kändes rätt.
Sista halvåret på högskolan fick eleverna välja att studera utomlands. Argjira blev erbjuden att åka till Mexiko, men pappa sa ifrån för att det kändes för osäkert. Till hennes nästa val, England, var redan platserna slut så det som erbjöds var Amsterdam.
- Jag tyckte det var ganska bra eftersom undervisningsspråket också där var engelska. Det negativa jag hört var att det förekom mycket droger. Jag trivdes jättebra i Amsterdam. Det är en fantastisk stad med alla fina hus och intressanta museer. Tyvärr stämde det där med drogerna ganska bra. Det fanns elever på de internationella kurserna som öppet berättade att de sökt till Amsterdam bara för att det var legalt med droger. De deltog knappt i någon undervisning. Jag som bara tog en drink ibland betraktades som lite rädd och feg.
Nu är Argjira i färd med att slutföra sina studier genom att skriva den sista uppsatsen. Ämnet hon valt att fördjupa sig i är hur olika åldrar använder sig av Facebook.
- Hos yngre har jag märkt att många använder Facebook som en blogg och berättar allt de gör från frukosten tills de går och lägger sig. Äldre skriver ofta när det händer något betydelsefullt.
När Argjira fått sin uppsats godkänd kan hon betrakta sig som grafisk designer med inriktning på kommunikation. Jämsides med uppsatsskrivandet och tillhörande intervjuer söker hon också jobb.
På min fråga om hon kan tänka sig att flytta till Kosovo blir svaret ett tvärsäkert: Nej.
- Jag åker gärna dit och hälsar på men jag känner mig mer som svensk.