Att vara ett med naturen

En gång med släta stenblock leder fram till huset. Gången kantas av högt gräs som räcker till knävecken. Det luktar sött i luften av blommor och överallt hörs surret av bin och humlor. Fjärilar i olika färger fladdrar genom växligheten. Det högt belägna huset är rött med vita knutar och omges av en snickarbod, ett uthus och en vedbod. Birgit Mikander tar emot på altanen. Hon har mörkt axellångt hår, en vit långärmad tröja och jeans. Vi sätter oss i köket som har blå skåpsluckor. En korg med ved står bredvid en gräddfärgad kökskamin. På en kakburk står det kahvia. På en annan sokeria. Finska för kaffe och socker. Birgit köpte huset, som ligger strax utanför Humelstad, 2001 för att komma närmare sina barn och barnbarn som bland annat bor i Ankarsrum. Innan flytten bodde hon i 26 år i ett hus på landsbygden i södra Finland. Birgit försöker som tidigare leva så enkelt, miljövänligt och nära naturen som möjligt. Hon källsorterar noga, och bakar eget bröd på surdeg. Hon har tvättmaskin men tvättar ylletextilier i regnvatten. Och hon älskar att elda i spisen. Spisen är husets själ, menar hon. Birgit väljer även bort elektriska prylar som mikrovågsugn, mobiltelefon och tv. - Jag bytte teven mot tre får i Finland. Men de fick inte följa med hit, säger hon på sin sjungande finländska. Gräset på den 5 000 kvadratmeter stora tomten slår hon helt själv med sin "finländska tunna lie". Och på vintern skottar hon upp en väg ner till vedboden. - Jag har aldrig tagit hjälp av någon traktor trots att jag fyller 74 år i september. Hur orkar du? - Man får hitta på lösningar för allting. Min mamma fann alltid glädjen trots att hon hade det svårt. Och allt behöver inte vara perfekt, det duger ändå. Birgit menar att slutresultatet inte alltid är viktigast. - Jag håller med Karin Boye som skriver "Det finns mål och mening i varje färd men det är vägen som gör mödan värd". Birgit visar oss runt i trädgården. En stor vit rosenbuske klättrar på ett plommonträd som inte ger frukt längre. I äppelträdet mittemot hänger ett vindspel hänger. Birgit tar med oss till vedboden. Där inne ligger ett antal kubikmeter ved prydligt stapplad längs med väggarna. - Det gjorde jag under veckan som gick när det var så varmt. Jag hann precis färdigt innan regnet kom. - Vedkorgen tar jag på rollatorn. Den fungerar som laståsna till mycket, säger hon och skrattar. Birgit, som fortfarande är finsk medborgare, levde på 1940-talet i den yttersta skärgården utanför Finlands sydkust. Hon tror att hennes levnadssätt har samband med uppväxten. - Jag och min mamma levde där ensamma, berättar hon. Vi hade två mil till närmaste samhälle. Och sedan jag blev gammal har jag velat återgå till hur vi hade det. Mina grundvärderingar säger att man ska leva enkelt och naturnära och ha ett ödmjukt förhållningssätt till allt levande. - Kanske beror det på att min mamma alltid gjorde mig uppmärksam på allt vackert som finns i naturen. När vi var ute brukade hon berätta vad alla djur och växter hette som vi såg. När vi återvänder till huset blir vi bjudna på kaffe och vaniljkex. Birgit berättar att hon känner en stark samhörighet med naturen. Och hon tror att det är en viktig orsak till att hon lever som hon gör. - Jag för en slags tyst dialog med naturen. Och den ger mig hälsa och sinnesro. Allt här känns meningsfullt. Jag jobbade under 12 år på textilfabrik. Det upplevde jag som meningslöst. Det var 38 grader i arbetshallen och jag tänkte, nu kolar jag vippen. På vilket sätt är livet här meningsfullt? - Sedan jag flyttade hit så har jag fått tid för kreativa tankar. Nu hinner jag göra det jag verkligen tycker om.

Att vara ett med naturen

Birgit Mikander flyttade från hemlandet Finland till ett hus i skogen utanför Hummelstad. Där försöker hon leva så enkelt och så nära naturen som möjligt. Hon slår gräset med lie och har varken teve, mikro eller mobiltelefon.