Tidigare fungerade huset som skola där det förutom skolsalar inrymdes bostäder för lärare och för vaktmästare.
- Min pappa var vaktmästare på skolan och vi hade en lägenhet på ett rum och kök, berättar Asta. Det var lite trångt för vi var åtta syskon. Men det var 20 år mellan den äldste och den yngsta, som var jag, så alla bodde inte hemma samtidigt.
Asta ursäktar att hon har lite rörigt i lägenheten när jag kommer och hälsar på. Hon håller nämligen på att plocka ihop sitt bohag för att flytta till trappuppgången bredvid där renovering pågår för fullt. Hon ser fram emot att få flytta in där allt är nytt och fint även om hon är mycket nöjd där hon bor nu.
- Jag tycker det är så fint här, säger hon. Jag har naturen utanför fönstret och nära till allt.
Hon går gärna en promenad varje dag. Efter en höftledsoperation behöver hon numera lite stöd av sin rollator. Annars har långa promenader och cykelturer runt om i Sverige varit en omtyckt fritidssyssla.
- Mina systrar och jag brukade ta en veckas cykelsemester varje år. När två av dem sedan flyttade till Stockholm då cyklade jag dit och hälsade på. Det gick på två dagar med nattvila på något vandrarhem.
Att motion är nyttigt det är Asta ett levande bevis på. Förutom cykling och långa promenader har hon också varit en flitig deltagare i husmodersgymnastiken i Gamleby under 30 år.
När hon gjort sin höftledsoperation för några år sedan förundrades personalen på sjukhuset när hon var uppe och gick utan hjälp dagen efter operationen. Mediciner klarar hon sig fortfarande utan, det är bara synen och blivit dålig med åren.
Om sin barndom och uppväxt i Gamleby har Asta mycket att berätta. Eftersom hon bodde i skolhuset var det bara att gå nerför trappan när klockan ringde in. Sex år var skolgången på den tiden.
- Skolan gick väl ganska bra, men jag minns att teckning och slöjd hade jag inga anlag för. På rasterna och efter skolan tyckte mest om att vara med pojkarna att leka. Jag var helt oförvägen och med på allt som dom hittade på. Jag minns när jag klättrat upp i en gran som var lika hög som skolhuset. Jag hade en stickad klänning och fastnade på en gren så pappa fick klättra upp och ta ner mig.
En annan plats som Asta ofta drogs till var kvarndammen bakom herrgården. Den var förståss förbjudet område för barn, men just därför extra lockande.
- En gång tidigt på vintern skulle jag prova om isen höll, det gjorde den inte. Som tur var kom min bror och fick se mig annars hade jag nog drunknat. Men jag är fatalist, jag tror att det är förutbestämt hur det ska gå, annars hade jag aldrig överlevt så här länge.
Dragning till vatten har Asta haft allt sedan barndomen. Badat har hon gjort från vår till höst. Senast doppet var den gånga sommaren. Men då fick hon ta hjälp av dottern och käppen för att komma i och ur sjön.
- Men skriv inte det, säger hon och bjuder på ett av sina smittande skratt, då tror folk att jag är lite galen.
Att det inte var något överflöd under Astas uppväxt är lätt att förstå, med åtta barn i familjen och pappas vakmästarlön att leva på. Det är kanske därför Asta minns de få utsvävningarna så väl.
- Tänk, när jag fick gå på marken och köpa en kokosbulle, vilken njutning. Jag brukar återuppliva det minnet varje år när jag går på marken här i Gamleby.
- En utflykt till andra sidan Gamlebyviken minns jag också så väl. Då fick jag köpa en bageribulle och en sockerdricka och ta med mig, säger Asta och ler drömmande vid minnet.