Släktforskning är roligt, spännande, intressant och allmänbildande. Men det är inte bara en intressant hobby utan kan faktiskt ha stor betydelse för den enskildes identitet.
Det vill jag påstå.
Mitt påstående har direkt koppling till en av de många berättelser som ingår i Släktforskarförbundets årsbok i år, som jag blev redaktör för i vintras. När jag läste den här berättelsen första gången fick den mig att förstå detta på djupet, och fick mig att tänka efter mer än en gång.
Författaren skriver om sitt samiska arv, som hon upptäckt genom sin släktforskning.
Samerna ser vi nog framför oss som ett renägande minoritetsfolk där uppe i norr. De har sin egen kultur, sitt eget språk och sitt eget sameting. Den samiska kulturen verkar vara en viktig del av de flesta samers identitet.
Men de samer som inte hade renar, vad hände med dem och deras efterlevande? De försvenskades och på några generationer försvann kunskapen om den samiska tillhörigheten.
Så beskriver Åsa Blomqvist detta i sin släktforskarberättelse. Hon är en ung kvinna i dag, lärare i Östersund. Tre generationer bort hittar vi den siste renägande samen i hennes släkt, hennes mormors far Olaus Brande. Han var en fattig same och blev av med sina renar. Var man inte renägande same på den tiden, för hundra år sedan, då skulle man inte ingå i det samiska kollektivet utan försvenskas. Sådan var den svenska lagen då.
Försvenskningen fortsatte i nästa generation och i nästa. Sedan var den samiska tillhörigheten glömd.
Att i sin släktforskning upptäcka detta, att man har ett tidigare okänt kulturellt påbrå, betydde mycket för Åsa Blomqvists egen identitet. Nu är hon same, inte bara en svensk vem som helst.
Det är viktigt att veta varifrån man kommer.
Att komma från vallonsläkter är bland det finaste man kan upptäcka om man släktforskar, näst efter att ha adligt eller kungligt påbrå. Vallonerna är de ofrälses aristokrati. De är väldokumenterade och blev en generellt sett välanpassad grupp i det svenska samhället när de kom på 1600-talet. Flera av dem blev rika bruksägare, andra var yrkesskickliga smeder.
Många i Sverige tror att de kommer från valloner, särskilt om de är mörkhåriga och brunögda. Åtskilliga släktskrönor går ut på detta, att ”vi kommer från valloner”, men börjar man släktforska kan detta ofta visa sig vara just skrönor. I en bok om resandefolket läste jag att det ibland visar sig vara från dessa man kommer, och att det förr var så skämmigt att historien bakats om på vägen ner genom generationerna.
Själv har jag varken vallonskt eller samiskt påbrå utan kommer till tre fjärdedelar från halländska bönder och torpare ända ner till dansktiden. Och en och annan snickare. Skötsamma och säkert präktiga, i flera fall kyrksamma och djupt religiösa. Goda människor som strävat och arbetat hårt för att hålla nöden från dörren och förbättra för sina efterlevande.
Det är också ett fint arv att ha med sig.