Arne Isaksson är uppväxt på Väderskär. Hans släkt har bott och fiskat därute i flera generationer. Den där decembernatten 1941 när fyra av hans grannar blev kvar i havet minns han mycket väl. Han var 15 år och fiskade tillsammans med sin äldre bror och sin pappa.
Familjen Isaksson hade också skötar i sjön, strax efter jul för 71 år sedan, som de skulle ut och vittja. Men deras låg närmare hemmet på Väderskär så de hade inte planerat att gå ut så tidigt, som de två olycksbåtarna.
- När farsan gick ut och tittade hörde han hur det brusade från havet. Han bestämde sig för att vi skulle stanna hemma den natten.
Det kanske räddade livet på de tre fiskarna. När ovädret drog in över ön blåste flaggstången omkull. Vinden tjöt, snön vräkte ner och sikten var i det närmaste obefintlig.
- Jag glömmer aldrig hur vi gick på berget på morgonen och tittade efter våra grannar, om de skulle komma tillbaka, berättar Arne Isaksson.
Livet var hårt ute på skären när Arne Isaksson växte upp. Han fick börja skolan vid sex års ålder, anledningen var att det bara var intagning vartannat år. Skolan låg på fastlandet. Under vår och höst fick hans pappa ta båten med syskonen från ön. Resan tog 20 minuter ungefär. Sedan fick Arne och en syster traska tre-fyra kilometer till skolan i Råsdal.
- Men det var bättre än på vintern, då var vi inackorderade hos en morbror och moster. Det var bra att komma hem varje dag, säger han.
Vid tolv års ålder var skolan avklarad. Arne blev fiskare som sin far och äldre bror. 1955 gifte han sig med Anna-Lisa. De flyttade in på övervåningen, i den fastighet som hans bror Gunnar tagit över efter föräldrarna. De var bara fyra vuxna personer på ön som bodde där ute året runt och försörjde sig på det som havet gav. Bröderna delade på fisket.
- Det var mest strömming. På höstarna fiskade vi ål, berättar Arne.
Familjen trivdes bra på Väderskär, trots att man saknade alla moderna bekvämligheter, som elektricitet och rinnande vatten. Det gällde att planera sin tillvaro. En besvärlig vinter låg de 13 tidningar i brevlådan och väntade på att bli lästa när Arne äntligen kunde ta sig dit. Mjölk och socker fick man handla på höstarna så det räckte över vintern. Det blev mycket konserverat kött och saltad sill på middagsbordet.
En tid delade de ko med broderns familj. Det räckte till att få mjölk att dricka, till att kärna smör och ysta ost.
- När kon sinade fick vi ta till torrmjölk, fyller hustrun Anna-Lisa i.
Men bristen på vatten tyckte hon var värst. På vintrarna tvingades de ibland att smälta snö för att kunna tvätta...
Under de långa mörka vinterkvällarna, vid fotogenlampans sken, byggde Arne garn, band ryssor och lagade redskap.
När dottern skulle börja skolan så flyttade de in till stan. Det var 1964. Arne blev vaktmästare på sjukhuset. Han stannade där tills han blev pensionär. Men när han var ledig återvände han ut till "Värskär" för att fiska och jaga sjöfågel.
- Jag har alltid haft en liten båt.