Tänker vi hembygd tänker vi nog ofta landsbygd. Är man uppväxt på landet känns det kanske naturligt att se på platsen där man bor som sin hembygd. Gamla kulturbygder med flera sekler gamla gärdsgårdar, igenväxta beteshagar vid sjön, röda små stugor och torpgrunder ute i skogen. Nästan som på en gammal skolplansch från 50-talet, eller hur?
Jag är uppväxt på landet och är en genuin landsbygdsbo som bott i stan i exil ett par perioder i livet. För många är det kanske precis som för mig, antingen eller. Antingen är man stadsbo eller landsbygdsbo, oavsett var man bor för tillfället.
Att bo i stan är ju också att bo i gamla kulturmiljöer, särskilt om du bor i en så gammal stad som Västervik. Har du rötterna i en gammal borgarsläkt, då är det förstås din hembygd du rör dig i fortfarande, även om du inte tänker på det som hembygd.
Vi som släktforskar vet att kanske 90–95 procent av svenskarna kommer från torpare och bönder på landsbygden. Förr var det på landet det stora flertalet bodde och att vara stadsbo på 1700-talet och en bra bit in på 1800-talet var mer ovanligt.
I dag är det tvärtom. Inte bara i Sverige utan i världen. För några år sedan hade någon räknat ut att mer än hälften av jordens befolkning nu bor i städerna. I Sverige passerades den siffran på 40-talet tror jag.
Alla stadsbor bor ju inte i en fin gammal stad som Västervik. Alla i Västervik bor ju inte i de centrala kvarteren. Kan man hysa hembygdskänslor om man bor bland asfalt och betong? Ja, det klart man kan.
En av mina tre perioder av stadsboende bodde jag i Johannesdal. Det är inte särskilt mycket betong där, stadsdelen bebyggdes till stor del vid mitten av 1900-talet och har alltså en ganska kort historia. Men det har ju funnits något där innan alla trevånings barnrikehus byggdes på 40- och 50-talet.
När jag bodde där fick jag tag på några gamla kartor från tidigt 1900-tal och kunde se hur vägen söderifrån in till stan då gick. Med kartan i handen var det lätt att förstå varför det är en vägbredd mellan tallarna vid sidan om Östersjövägen. Det är ju där den gamla vägen gått. Hörnet av Fröjdhemsgatan och Repslagaregatan är den gamla vägkorsningen där landsvägen delade sig i två vägar in mot centrum.
Det viktiga tror jag är att ta sig tid att lära känna den plats man bor på. Då kan man rota sig och känna sig hemma, oavsett om det är i stan eller på landet.
För några veckor sedan firade jag jul med min familj på norra Gotland. En utflykt en dag gick till Visby. Att promenera på gatorna innanför murarna är som att bokstavligt talat förflyttas tillbaka i historien, särskilt nu på vintern när turisterna är hemma hos sig.
Vi passerade bland annat huset Visby Apothek som byggdes på 1200-talet. Det lär vara det äldsta hus i Sverige som används som hyreshus i dag.
Tänk att bo i ett hus som är så gammalt. Är du Visbybo och hembygdsintresserad måste det väl vara det optimala, att kunna bo så.
Hembygd är förstås inte bara historia, det är ju också här och nu, där vi bor och befinner oss till vardags. Oavsett om släkten bott här i generation efter generation, eller om du flyttade hit i somras.