Ania Monahof flyr inte längre

Det är mer än 50 år sedan hon var på flykt, men minnena från barndomsstaden Leningrad är starka.
- När jag började skriva kände jag en längtan till mina trakter och stigar, annars hade jag inte börjat skriva. Ibland får jag en kick av nostalgi, men hemma är här, i Sverige.
I en romansvit om fyra böcker berättar Ania Monahof om flykten undan svält och förtryck i Sovjet, och om hur familjen slutligen rotar sig i Sverige. I ytterligare två romaner, Svarta torpet (1992) och Simos dotter Katrina (1995), fördjupar hon sin släkthistoria, och rör sig tillbaka till slutet av 1700-talet då Peter den Store regerade i Ryssland. I dessa två böcker är mormodern berättare. Ania Monahof brukade som barn sitta på bakgården i Leningrad och lyssna till sin babusjkas berättelser.
- Min mamma skrev, men min mormor var den som berättade med munnen. Alla människor kom och lyssnade till henne. Jag lekte inte som andra, jag var ett stillsamt barn, även om jag nu är ganska energisk. Jag var sjuklig och tydde mig till gamla människor, jag kände mig trygg av deras stillhet och lyssnade till vad de hade att berätta.

Ania Monahof är en senkommen debutant - Genom graniten (1987) utkom när hon var närmare 60 år gammal - men skrivandet och berättandet har som synes alltid funnits med henne.
Det första hon publicerade var en berättelse i novelltävlingen Mitt livs historia. Texten hamnade i händerna på författaren Ulla Isaksson, som fascinerades av den unga flickans levnadsöde.
- Hon bad mig fortsätta att skriva, hon sa att jag hade mycket att berätta.
I dag är Ulla Isakssons son, Hans Isaksson, Ania Monahofs förläggare på Bonniers. Cirkeln är sluten.
Hon återkommer ofta till detta, att cirklar sluts. Som när hon återvände till platser hon tidigare flydde från, och som när hon upptäckte att hennes morfars mor var svensk.
- Ödet tar märkliga vägar, men det har en ledning. Känner ni inte det?
På väggen i trappan till andra våningen hänger en samling ikoner. Runt hennes hals hänger ett stort silverkors.
- Jag har inte bett till Gud, jag har tjatat på honom. Om man ber och ber och ber lyssnar han, trots att han har mycket att göra. Jag har bett om att få göra något nyttigt. Först trodde jag att det var reseledararbetet eller att mina barn och barnbarn växer upp och tar hand om andra, men jag har förstått att den viktigaste uppgift jag har är att berätta vad jag berättat.

Hur reagerar då hon, som själv varit på flykt, på dagens skriverier om apatiska flyktingbarn?
- Det är min stora sjukdom, allt lidande, vi äldre kvinnor bär på det.
Hennes ögon tåras, rösten är stark och intensiv.
- Kära Gud, varför gav du mig så många barnbarn som är som änglar som ramlat ner i min famn? Men sen finns det barn som inte vill leva längre. Då är det verkligen illa när ingen tar hand om dem. Sådan skam att som barn inte vara välkommen, att behandlas som en brottsling.På senare tid har hon haft svårt att förmå sig att skriva.
- Jag har haft en personlig sorg som höll i sig i ett par år, jag har torkat ihop.
Nu återvänder hon till författandet "med stapplande steg". Det finns en ständig längtan till att skriva, en pockande kreativitet inombords.
Ambitionen är att det ska bli ytterligare en roman, dock ingen fortsättning som tar vid där hennes senaste roman Sjung mitt hjärta slutade. Mer vill hon inte säga just nu. Inte heller när boken ska ligga klar.
- En författare ska vara i kloster. Den ska leva intensivt och sen vara i kloster.
Efter intervjun ska hon sitta barnvakt. Ania Monahof har femton barnbarn som hon vill träffa så ofta det går. I Gamleby finns tre - snart fyra - vilket är anledningen till att hon bor just här.

Sedan hon kom till Sverige har Ania Monahof lett studiecirklar och språkkurser, hon har arbetat inom vården, på en damfrisering och som reseledare. Att resa är hennes passion. Hon har färdats på transibiriska järnvägen tjugofyra gånger, besökt Kaukasus vid tjugotvå tillfällen. Senast bar det av till klostret Taizé i Burgund i södra Frankrike.
- Att komma dit var som att prova på att vara i himlen.
Härnäst väntar en resa till Tallinn, tillsammans med deltagare i en cirkel som läst hennes böcker.
- Mina böcker läses ofta i cirklar. det gör att de som läser också vill uppleva något mer, besöka platserna jag skriver om. Jag skriver om sånt som har hänt i verkliga livet. Inga fantasier mer än det nödvändiga.

Vi går ut i trädgården, talar om Utvandrarna, boken som fick henne att komma till Småland.
- Boken grep mig. Barnet som svälter, jag kände igen det hemifrån.
Och i Småland har hon stannat. Här, i Gamleby, ska hon bo i resten av sitt liv.
- Jag har hittat mitt nästa hem där borta, säger hon pekar ner mot Gamleby centrum.
- Vid Gamleby kyrka.